Diplademian, olivträdet och pelargonerna börjar se ganska lidande ut nu. Kylan har gått hårt åt dem. Jag tänker att jag är något sent ute med höststädningen men att det ska tas itu med den i dagarna som kommer. Om det blir som jag tänkt, det återstår att se.

Dagen har bjudit på lite av varje. Nu behövs tid till eftertanke. Jag har tittat på denna måndagens program av Anders Hansens serie »Din hjärna«.  Så bra.

Morgonsol med gråtunga moln borta i väster. +7° Nordan.
Evald och Osvald har namnsdag.

Tog cykelturen till biblioteket i eftermiddag då jag inte kom iväg igår. Jag kollade för säkerhets skull termometern innan jag gav mig iväg som visade på skapliga +10° och jag bestämde mig för att skippa handskar. Händerna mina var stelfrusna när jag kom hem igen och hade antagit en fint grisskär nyans. Känseln börjar komma tillbaka så smått nu. Ja, det var ju det där med Nordan – det hade jag liksom glömt.

Och där kom regnet. Det inte efterlängtade. Jag ger mig attan på att det riktigt kände på sig att jag precis nu tänkte ta mig en cykeltur till biblioteket.

*    *    *

Istället för att ge mig ut begav jag mig en stund in i Blogglandia och hittade det här gamla inlägget från 2009-07-24. Ja, jag fick mig ett gott skratt. Jag undrar just vad ”mina små” skulle säga om de läste det här (vilket de kanske faktiskt gör nuförtiden):

»Tänker skriva lite om LillSkruttan och HoffenPoffen. Om mina små, de som inte är så små längre då de båda passerat tonårstiden nu.
LillSkruttan kom ut först. Hon tog tid på sig, precis som hon alltid gör. Tretton timmars förlossning innan hon behagade komma ut. Hon är mig så kär. Envis, glad, klok och sprallig. Lik mig säger folk till min stora förtjusning. Kanske inte vad Lill-Skruttan jämt vill höra men nuförtiden ler hon mest åt det. Börjar bli van. Och lite glad också, tror jag. Men många bollar i luften har hon, ibland så många att mamman inte alltid orkar hänga med i svängarna.
HoffenPoffen såg dagens ljus exakt tre år och en vecka efter storasyster. Han ville inte alls komma ut. Fick till slut lite hjälp av barnmorskan att startas igång. Hon som skickade pappan att äta eftersom det gick så trögt, men som sen fick ropa ut ett meddelande i lasarettsmatsalens högtalare om att den blivande pappan genast skulle komma tillbaks. Barnet var på väg. När HoffenPoffen väl bestämde sig för att komma ut, då gick det på tjugo minuter. Precis sådan är han. Funderar lite och sedan agerar han. Mycket spring i benen men alltid glad, vänlig och skämtsam. Glimten i ögat. Han får mammahjärtat att klappa. Om honom säger de att pappan inte kan komma undan. Han blev lik pappan, han. Åtminstone till utseendet.«

Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Här sitter jag vid mitt skrivbord och smuttar på en mugg kaffe med vispad mjölk och kanel. Till det ett Digistivekex och en lakritsfudgekula. Mig går det ingen nöd på, alltså. Tankarna går till den bok jag läser till mina frukoststunder, Brené Browns »Trotsa vildmarken«. Den har bjudit på flera aha-upplevelser trots att jag ännu inte kommit längre än till kapitel två. Känner igen mig i hennes resonemang vad gäller funderingar kring tillhörighet. Att känna att man hör till, eller snarare motsatsen, att känna att man inte hör till. Och vad vill jag ha sagt med det då? Jag har faktiskt inte en aning. Jag ska läsa vidare i boken till frukosten imorgon och se om jag kan utveckla detta ämne bättre då. Jag tar den sista slurken av kaffet nu och sedan går vi ut och andas frisk luft, Lille M och jag.

Ny vecka som startar igång med migrän. Det är som det är och har så varit länge. Under en alltför lång tid har jag ”stoppat huvudet i sanden” och kört på som om allt vore som det ska, tills för fyra veckor sedan då kroppen sade ifrån när inte knoppen fattat budskapet. När migränen kom inatt gick jag som vanligt upp för att ta min medicin. Klockan ringde sedan kl. 06 som den brukar göra på vardagar och jag gick upp med en liten känsla av lycka i kroppen över att det värsta trycket ändå gett med sig även om jag kände mig långt ifrån bra. Skippade yogan men fixade andra morgonrutiner som vanligt; frukost, promenad med hunden och morgonmakeup. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att ingen skulle kunna tro att jag varit så dålig som jag varit under natten. Och där och då kom insikten till mig – vad håller jag på med egentligen?! Jag har nyligen diagnostiserats (som det så fint heter) för stress i kombination med mina övriga besvär efter en whiplashskada. Doktorn kallade mig för en ”duktig flicka” trots mina 50+. Det gör ont att acceptera att det är som det är med mig, att vara den som inte riktigt orkar som alla andra, men det är dags att se sanningen och mig själv i ögonen nu. För om inte jag inser min begränsning – hur ska då min chef eller övriga kollegor förstå när jag gömmer mig bakom en fasad där jag ser ut att ha allt under kontroll.

*      *      *

Efter att ha ringt min chef och meddelat att jag kommer att vara hemma idag för att ta hand om mig pustar jag ut. Det kostar på att erkänna sin svaghet. Jag sätter mig och skriver det här inlägget och går sedan ut för att ta en promenad med hunden igen. Solen skiner och himlen är blå. Det blåser. Fortfarande är grönt den dominerande färgen i naturen. Jag andas …