Det snöar och blåser, nästan snöstormsliknande, och det är kallt. Igår kväll hade jag tid för en magnetröntgen och när jag gick igenom den ödsliga sjukhusbyggnadens vänthall som är kombinerad med ett kafé såg jag honom, luffaren som byggt sig en koja i skogen bortanför vårt husområde. Han satt längst in i ett hörn med sina IKEA-kassar bredvid sig och med en iPad uppställd på ett bord framför sig. Jag undrar var han har sovit inatt, i denna kyla.

Från vardagsrummet en trappa ner hörs väggklockan klinga klangfullt med sex bestämda slag. Det är morgon och jag sitter i skrivkammaren och smuttar på honungsvatten smaksatt med ingefära. En ledig onsdag då jag hade kunnat sova ut om jag velat. Om jag kunnat.

Klockan visar på några minuter över fyra och trots att det bara är mittemellan eftermiddag och kväll faller mörkret, inte sakta, utan som vore det någon som bestämt drog det släpandes efter sig. Som ett tungt draperi, ett novembermörkerdraperi. Minsann om jag inte myntade ett nytt begrepp här. Denna mörka dag i november.

Måndagmorgonen bjuder på slaskig blötsnö och både hunden och jag hukar oss för den fuktigt kalla kylan. Det snöblandade regnet viner mot oss som småspik i luften där vi stretar fram på promenadstigen. Väl inne i värmen igen slår jag ett öga på väderstationen – den gröna kuben på mitt skrivbord – och ser till min förvåning att den visar på en stor sol. Därom råder det alltså olika meningar. Jag har varit ute och gått en promenad med hunden. Det har inte väderstationen.

Hon häller upp ett glas med vin, det sista glaset. Det är gott som alltid men nu är det slutsmuttat. Hon har bestämt sig. Det är så lätt att bara ta ett glas eller två till maten på helgerna, ibland också en vanlig vardagskväll, men så onödigt. Hon har intalat sig själv att det aldrig blir mer än de där ett eller två glasen och att hon aldrig dricker för att bli berusad. Men vad tar hon det där vinet för då? Ärligt talat.

  • För smaken skull. Det är i hennes tycke inte många drycker som kan tävla mot ett riktigt gott kylt vitt vin. Men morgonen efter känner hon en irritation och ifrågasätter sig själv om det egentligen var nödvändigt att ta det där vinet igår.
  • För att det är smärtstillande. Men på senare år också en bidragande orsak till annan smärta som hon känner att hon verkligen kan vara utan.
  • För att det är ett sätt att umgås med andra. Men att sitta och sippa på ett glas vin utan mat därtill är ganska tråkigt faktiskt.
  • För att hon dagligen blir påmind om vin. Tidningar/Media tjänar stora pengar på att visa reklam om alkohol. Men nu har den där reklamen istället fått motsatt effekt. Hon tänker på dem som far illa på grund av eget eller andras drickande. På hur många samtal BRIS får från drabbade barn.

Processen har pågått ett tag och det har hänt att hon lättat sitt hjärta och berättat om sina tankar, att hon kanske borde sluta helt, men då fått höra att hon absolut inte tillhör någon riskgrupp. Kanske för att de hon nämnt det för inte vill kännas vid sina egna tankar om ett eventuellt beroende. Hon har tagit beslutsamma steg framåt för att backa några däremellan. Efter sommaren bestämde hon sig för att sluta köpa hem box och gick istället över till flaska. Nu finns där ingen flaska kvar i hemmet och denna gång har hon bestämt sig en gång för alla. Hon behöver inte alkohol i sitt liv.

Lämnade idag åter boken Resten av allt är vårt, skriven av Emma Hamberg, till biblioteket och känner nästan som ett litet sting av sorg då boken nu är utläst. Jag mår så himlans gott när jag lyssnar på eller läser någon av Emmas böcker. Måtte hon skriva många fler.

Nu ska här åkas till blomsterhandel för att inhandlas en snittblomma att dekorera hemmet med. Lite yoga för kroppens skull skulle också sitta ganska bra men förrådsstädning står högst på listan med saker att prioriteras denna dag. Fast det är ju så utomordentligt tråkigt att behöva städa ett förråd för att ens komma in i det men ett måste för att få in sommarmöblerna där. Om jag inte vill köpa nya till nästa år vill säga. Vilket jag i och för sig skulle kunna tänka mig att vilja. Men, nej. Nu – 5 4 3 2 1 – sätt igång.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det barnbarnets tredje födelsedag, fast vi firade henne redan igår. Det blir nämligen lite långt att åka tjugosex mil fram och tillbaks en vardag när vi dessutom jobbat först. Men blicken vi får när hon får syn på oss, den är oersättlig. Oförställd glädje, ibland kombinerad med ett illtjut, som ibland också får denna mormor att stämma upp i det där tjutet. Ja, mycket bus och skratt blir det. Det gäller att tanka i sig så mycket som möjligt då det dröjer ett tag tills vi ses nästa gång. Vi åt tårta i form av en illgrön marsipanigelkott, med taggar av chokladflingor. Detta hade hon beställt av sin morfar och jag kan väl säga som så att tårtan var godare än den såg ut. Presenter fick hon också och som vi hade på känn blev det de svarta arbetsbyxorna med massor av  gröna fickor och hakar på som hon gladdes mest åt. De skulle på med en gång och sedan skulle skruvar läggas i fickor och hammare hakas fast. Precis som mamma och pappa har när de går omkring i huset och renoverar. Den lilla hjälper till så gott hon kan och har redan lyckats bankat med hammaren i det nylagda golvet. Rejäla märken blev det. (Föräldrarna är väl inte riktigt lika nöjda över dem som hon själv är.) När det var dags för vår hemfärd tyckte barnbarnet att morfar kunde åka själv och lämna mormor kvar men nöjde sig med ett löfte om att vi snart ska försöka ses igen. Nu är det måndag. Morganyogan är avklarad. Promenad med hunden väntar. Rutiner, rutiner och rutiner.