Äntligen fredag! (Är det verkligen jag som skriver så?) Jag sitter hemma i soffan och pustar ut efter arbetsdagens slut. Funderar på min arbetssituation och nu går det bara inte att blunda längre. Utåt sett ler jag och visar mig stark men känslan jag känner inom mig när jag går ut genom entrén är inte densamma. Det kommer inte att bli någon förändring hur mycket jag än vädjar till det. ”Det är för många kockar inblandade i denna soppa.” Det verkar läggas mer vikt på att hålla på sig och sitt hellre än att verka för ett samarbete som gynnar verksamheten och i detta läge förväntas det av mig att jag trots brist på delaktighet och information utför mitt arbete väl.

Ja, det är så det känns just nu. Men känner jag mig rätt, vilket jag tror att jag gör efter att ha umgåtts med mig i snart femtiosex år, så tar jag itu med situationen. På något vis. Det är så jag brukar göra.