Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Här sitter jag vid mitt skrivbord och smuttar på en mugg kaffe med vispad mjölk och kanel. Till det ett Digistivekex och en lakritsfudgekula. Mig går det ingen nöd på, alltså. Tankarna går till den bok jag läser till mina frukoststunder, Brené Browns »Trotsa vildmarken«. Den har bjudit på flera aha-upplevelser trots att jag ännu inte kommit längre än till kapitel två. Känner igen mig i hennes resonemang vad gäller funderingar kring tillhörighet. Att känna att man hör till, eller snarare motsatsen, att känna att man inte hör till. Och vad vill jag ha sagt med det då? Jag har faktiskt inte en aning. Jag ska läsa vidare i boken till frukosten imorgon och se om jag kan utveckla detta ämne bättre då. Jag tar den sista slurken av kaffet nu och sedan går vi ut och andas frisk luft, Lille M och jag.

Ny vecka som startar igång med migrän. Det är som det är och har så varit länge. Under en alltför lång tid har jag ”stoppat huvudet i sanden” och kört på som om allt vore som det ska, tills för fyra veckor sedan då kroppen sade ifrån när inte knoppen fattat budskapet. När migränen kom inatt gick jag som vanligt upp för att ta min medicin. Klockan ringde sedan kl. 06 som den brukar göra på vardagar och jag gick upp med en liten känsla av lycka i kroppen över att det värsta trycket ändå gett med sig även om jag kände mig långt ifrån bra. Skippade yogan men fixade andra morgonrutiner som vanligt; frukost, promenad med hunden och morgonmakeup. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att ingen skulle kunna tro att jag varit så dålig som jag varit under natten. Och där och då kom insikten till mig – vad håller jag på med egentligen?! Jag har nyligen diagnostiserats (som det så fint heter) för stress i kombination med mina övriga besvär efter en whiplashskada. Doktorn kallade mig för en ”duktig flicka” trots mina 50+. Det gör ont att acceptera att det är som det är med mig, att vara den som inte riktigt orkar som alla andra, men det är dags att se sanningen och mig själv i ögonen nu. För om inte jag inser min begränsning – hur ska då min chef eller övriga kollegor förstå när jag gömmer mig bakom en fasad där jag ser ut att ha allt under kontroll.

*      *      *

Efter att ha ringt min chef och meddelat att jag kommer att vara hemma idag för att ta hand om mig pustar jag ut. Det kostar på att erkänna sin svaghet. Jag sätter mig och skriver det här inlägget och går sedan ut för att ta en promenad med hunden igen. Solen skiner och himlen är blå. Det blåser. Fortfarande är grönt den dominerande färgen i naturen. Jag andas …

Jag gjorde det. Jag ringde det samtal jag länge skjutit upp och gått och grämt mig för. Denna gång fick jag tala med en trevlig person, någon som lyssnade och som sedan agerade. När vi lagt på kom tårarna och ingen blev väl mer förvånad än jag själv.

Men nog med självömkan. Kroppen min orkar inte riktigt på samma vis som förr och det har jag till viss del accepterat, men kanske finns ändå någon hjälp att få och det tänker jag tacksamt ta emot i så fall. Idag är det fredag och det har väl inte varit den mest roliga veckan på jobbet men inget mer gnäll om det heller. Gilla läget, eller gör något åt det. Basta!

KLOCKAN RINGER TIDIGT och jag går upp och stänger av den. Lägger mig i sängen igen och snoozar en gång för att sedan tvinga mig upp i sittande ställning med benen dinglande över sängkanten. Jag sträcker på armar och ben, vickar lite på tårna, känner morgonbrisen från det öppna sovrumsfönstret och drar in den i några djupa andetag. Idag är det arbetsdag och jag funderar på vad som kommer att vänta mig efter fyra veckors ledighet. Antagligen ett överbelamrat skrivbord, en hel massa mejl och lappar med frågor som har fått vänta tills jag är tillbaka. Jag skjuter de tankarna åt sidan, låter dem glida iväg som på ett moln, de får vänta tills jag fysiskt öppnat dörren till mitt kontor. För första gången i mitt arbetsliv känner jag mig inte peppad att komma tillbaka efter en semester. Jag vet att jag skjutit sådant framför mig som jag borde tagit tag i för länge sedan och nu kan jag inte längre blunda för faktum. Det är mig det gäller och det är endast jag som kan se till att det sker en förändring. Det är en både skrämmande och spännande tanke.

Den näst sista dagen av min semester har nu tagit sin början. Det känns en aning vemodigt samtidigt som en liten, dock mycket liten, del av mig längtar tillbaka till arbete och rutin. Igår morse när jag stack ut näsan genom ytterdörren kändes augustimorgonens luft klar och tydlig, som ett budskap om att hösten snart är här. Det pirrar lite i kroppen av den känslan, höstmänniska som jag är. Idag väntar ett sjukhusbesök för mannen och jag ska åka med som chaufför och stöd. I timglaset bredvid mig har snart sanden runnit ner. Det är dags för bensträckarpaus.