Diplademian, olivträdet och pelargonerna börjar se ganska lidande ut nu. Kylan har gått hårt åt dem. Jag tänker att jag är något sent ute med höststädningen men att det ska tas itu med den i dagarna som kommer. Om det blir som jag tänkt, det återstår att se.

Dagen har bjudit på lite av varje. Nu behövs tid till eftertanke. Jag har tittat på denna måndagens program av Anders Hansens serie »Din hjärna«.  Så bra.

Morgonsol med gråtunga moln borta i väster. +7° Nordan.
Evald och Osvald har namnsdag.

Tog cykelturen till biblioteket i eftermiddag då jag inte kom iväg igår. Jag kollade för säkerhets skull termometern innan jag gav mig iväg som visade på skapliga +10° och jag bestämde mig för att skippa handskar. Händerna mina var stelfrusna när jag kom hem igen och hade antagit en fint grisskär nyans. Känseln börjar komma tillbaka så smått nu. Ja, det var ju det där med Nordan – det hade jag liksom glömt.

Och där kom regnet. Det inte efterlängtade. Jag ger mig attan på att det riktigt kände på sig att jag precis nu tänkte ta mig en cykeltur till biblioteket.

*    *    *

Istället för att ge mig ut begav jag mig en stund in i Blogglandia och hittade det här gamla inlägget från 2009-07-24. Ja, jag fick mig ett gott skratt. Jag undrar just vad ”mina små” skulle säga om de läste det här (vilket de kanske faktiskt gör nuförtiden):

»Tänker skriva lite om LillSkruttan och HoffenPoffen. Om mina små, de som inte är så små längre då de båda passerat tonårstiden nu.
LillSkruttan kom ut först. Hon tog tid på sig, precis som hon alltid gör. Tretton timmars förlossning innan hon behagade komma ut. Hon är mig så kär. Envis, glad, klok och sprallig. Lik mig säger folk till min stora förtjusning. Kanske inte vad Lill-Skruttan jämt vill höra men nuförtiden ler hon mest åt det. Börjar bli van. Och lite glad också, tror jag. Men många bollar i luften har hon, ibland så många att mamman inte alltid orkar hänga med i svängarna.
HoffenPoffen såg dagens ljus exakt tre år och en vecka efter storasyster. Han ville inte alls komma ut. Fick till slut lite hjälp av barnmorskan att startas igång. Hon som skickade pappan att äta eftersom det gick så trögt, men som sen fick ropa ut ett meddelande i lasarettsmatsalens högtalare om att den blivande pappan genast skulle komma tillbaks. Barnet var på väg. När HoffenPoffen väl bestämde sig för att komma ut, då gick det på tjugo minuter. Precis sådan är han. Funderar lite och sedan agerar han. Mycket spring i benen men alltid glad, vänlig och skämtsam. Glimten i ögat. Han får mammahjärtat att klappa. Om honom säger de att pappan inte kan komma undan. Han blev lik pappan, han. Åtminstone till utseendet.«

Denna dagen – ett liv. Som han sa, Farbror Melker i Saltkråkan. Vad kanske inte så många vet är att det också var de ord som var målade på en vägg hos Ellen Key. På Strand, hennes vackra hem för själen. Dessa ord har också fått en speciell plats hos mig. De tilltalar och handlar för mig om acceptans och att ta tillvara på dagen.

Min dag började med att en av mellancheferna kom emot mig i korridoren på morgonen och i förbifarten meddelade hon mig att hon bjudit på semlor till morgonfikat och att det blivit över en semla som stod i kylskåpet i personalrummet som jag kunde ta. Jag tackade artigt för det och sa att jag skulle vänta med att äta den till lunch. Då vände hon sig förvånat om och sa att jag naturligtvis fick betala för den själv. Detta har roat mig hela dagen. Jag tänker att jag kanske först kunde ha fått frågan om jag ville ha någon semla, men strunt samma, jag betalade och såg glad ut. Och semlan var god.

När jag kom hem sjönk mitt humör. Det spelades bandy ute på gården igen vilket innebär bollar som flyger högt och lågt mellan radhusen. Ibland även fotbollar. Vissa dagar har vi inte kunnat sitta ute på vår altan för alla bollar som kommit in på vår tomt, på Lille M och på oss. Kommer någon och ska gå förbi när match pågår tas det heller ingen notis om det och de små barnen som vill gunga och leka i sandlådan får snällt vänta tills spelandet slutat. Jag trodde verkligen, i min enfald tydligen, att det skulle vara slut med bollspelande och tjafs efter höstens diskussioner. Så jag ropade klämkäckt till grabbarna som spelade och undrade om de hade glömt vad som bestämts och att de  kanske kunde spela någon annanstans men fick då endast spydiga kommentarer och svordomar till svar. Jag är så innerligt trött på detta nu och känner snart att vi får flytta härifrån. Så ska det inte behöva vara. Vad är det som har hänt i samhället egentligen? Varför kan inte vissa föräldrar ta sitt ansvar och lära sina barn att visa hänsyn och respekt inför medmänniskor, och som i detta fallet en granne.

Som tur var hade jag dejt med två fina vänner på kvällen. Hembakta scones och underbart tjejsnack förgyllde ändå min dag. Denna dagen – ett liv.

Så var det som vanligt igen då. Tillbaka på kontoret med brev, mejl och pappershögar att plöja igenom. Så blir det när det inte finns någon som ”tar över” då jag är ledig. Det är ok. Jag är van och jag fixar det. Men idag går jag här hemma och funderar på en kommentar jag fick igår. En kommentar som säkert inte var illa menad men som tyvärr satte sig. Under hösten blev min arbetssituation alltmer pressad och jag insåg att det inte skulle gå väl om inte jag sa ifrån. När jag väl gjorde det ställde sig vissa frågande till hur jag verkligen hade klarat allt som jag gjort på den deltidstjänst jag har. Den frågan har väl jag också ställt mig. Jag har ju fått jobbet gjort, men till vilket pris kan man kanske undra. Det kom till ett möte och de chefer som anställts under hösten blev tillsagda att ta på sig de arbetsuppgifter som de ska ha ansvar över och dessutom uppbär lön för. Det skulle naturligtvis inte ligga på mig, sade de. Mmm … Eller hur. Nu får jag frågor om jag känner att arbetsbördan lättat. Jag svarar att det kanske är lite tidigt att utvärdera det. Och igår kom alltså den där kommentaren som skaver nu. Någon undrade om jag överhuvudtaget hade några arbetsuppgifter alls kvar att syssla med. Det sas visserligen i skämtsam ton, och säkert känner sig denna person lite pressad själv nu, men jag tyckte faktiskt inte att det var lustigt alls.

Nej, jag behöver ta tag i mitt arbetsliv och komma på vad jag vill göra när jag blir stor. Men klockan tickar och vem vill anställa en medelålders kvinna som endast orkar arbeta deltid? Och ja, det är stor risk att jag suddar detta inlägg sedan. Men just nu behöver jag verkligen få ur mig det här någonstans.

Det är inte ofta det händer, men det händer dock ibland, att jag går på opera. Igår hände det och jag är så glad att ha varit med om detta skådespel. Att dessutom få njuta av den vackra musiken och sången ute och samtidigt inne på en borggård på ett slott gjorde mycket till upplevelsen. Jag hade för säkerhets skull tagit med mig både varma kläder och paraply, ifall om att, men inget av det behövde jag användning för utan kunde sitta i min ärmlösa klänning ända till slutscenen.

PS. Skrivkammaren är klar. Och nog tjatat om det nu. Men … tjoho!