Denna dagen – ett liv. Som han sa, Farbror Melker i Saltkråkan. Vad kanske inte så många vet är att det också var de ord som var målade på en vägg hos Ellen Key. På Strand, hennes vackra hem för själen. Dessa ord har också fått en speciell plats hos mig. De tilltalar och handlar för mig om acceptans och att ta tillvara på dagen.

Min dag började med att en av mellancheferna kom emot mig i korridoren på morgonen och i förbifarten meddelade hon mig att hon bjudit på semlor till morgonfikat och att det blivit över en semla som stod i kylskåpet i personalrummet som jag kunde ta. Jag tackade artigt för det och sa att jag skulle vänta med att äta den till lunch. Då vände hon sig förvånat om och sa att jag naturligtvis fick betala för den själv. Detta har roat mig hela dagen. Jag tänker att jag kanske först kunde ha fått frågan om jag ville ha någon semla, men strunt samma, jag betalade och såg glad ut. Och semlan var god.

När jag kom hem sjönk mitt humör. Det spelades bandy ute på gården igen vilket innebär bollar som flyger högt och lågt mellan radhusen. Ibland även fotbollar. Vissa dagar har vi inte kunnat sitta ute på vår altan för alla bollar som kommit in på vår tomt, på Lille M och på oss. Kommer någon och ska gå förbi när match pågår tas det heller ingen notis om det och de små barnen som vill gunga och leka i sandlådan får snällt vänta tills spelandet slutat. Jag trodde verkligen, i min enfald tydligen, att det skulle vara slut med bollspelande och tjafs efter höstens diskussioner. Så jag ropade klämkäckt till grabbarna som spelade och undrade om de hade glömt vad som bestämts och att de  kanske kunde spela någon annanstans men fick då endast spydiga kommentarer och svordomar till svar. Jag är så innerligt trött på detta nu och känner snart att vi får flytta härifrån. Så ska det inte behöva vara. Vad är det som har hänt i samhället egentligen? Varför kan inte vissa föräldrar ta sitt ansvar och lära sina barn att visa hänsyn och respekt inför medmänniskor, och som i detta fallet en granne.

Som tur var hade jag dejt med två fina vänner på kvällen. Hembakta scones och underbart tjejsnack förgyllde ändå min dag. Denna dagen – ett liv.

En bra dag på jobbet vilket innebär att hon är nästan ikapp. När hon kommer hem blir hon serverad middag ute på altanen. Solens strålar letar sig igenom det spruckna altantaket och kittlar henne godmodigt i ansiktet. Hennes mamma tittar in på en fika och därefter tar de tillsammans en promenad till blomsterhandeln. De hittar några nya växter att plantera, att byta ut mot de som hagelstormen förra veckan gick så hårt åt.

Ledigheten är över. Arbetslivet ska kopplas på igen. Efter genomgång av e-post och lappar som lagts in på hennes skrivbord känner hon lust till att gå hem. Känslan är dock allt annat än lust, snarare en lätt panik över det som blivit liggande under hennes frånvaro och som nu måste tas tag i. Dessutom knackas det konstant på hennes dörr med frågor som; ”har hon sett mejlet som skickats?”, ”har hon sett lapparna om beställningar som lagts in hos henne?”, ”kan hon prioritera just det utskicket framför alla andras?”, ”har hon kollat de där fakturorna som det mejlats om?”. Svarar hon då ”Nej, jag har tyvärr inte hunnit det och kommer nog heller inte att få det gjort idag.” när det pockas på hennes uppmärksamhet och tid. Nej, naturligtvis gör hon inte det. Hon biter ihop och ler. Hon fixar och trixar. Efter tio minuters övertid tvingar hon sig till att gå hem. Hon sänker axlarna när hon går ut genom entrén, andas, och resten av dagen försöker hon att ägna sig åt inte tänka på jobb alls. Faktiskt lyckas hon efter omständigheterna ganska bra med det.

Dagen avslutas med att läsa färdigt Stina Wollters underbara bok »Kring denna kropp«. Hon har läst den förut och hon kommer med all säkerhet att läsa, eller lyssna på den igen. Hon tittar på dedikationen inuti boken och minns mötet med Stina. En riktigt fin avslutning på en annars ganska hektisk dag och hon tänker att det är viktigt att värna om utrymmet kring sin kropp.

Tre höga vackra krukor brukar pryda hennes köksfönster. Två av dessa har för tillfället fått lämna utrymme för en pelargonodling men snart ska pelargonerna placeras ut och krukorna ställas tillbaka på plats igen. Hon valde noga ut en säker plats för krukornas tillfälliga förvaring då hon var mycket rädd om dem. Inte alls likt henne egentligen att låta världsliga ting som några krukor få en sådan betydelse. Men det var nu som det var med det.
»Där kommer de inte stå i vägen för någon«, tänkte hon.
Så fel hon hade. Av båda krukorna är endast skärvor kvar. Nu bannar hon sig själv, efter att först ha bannat mannen – den skyldige – som undrade vem den var som var så dum att den ställt ett par krukor under en stol i tvättstugan. Nej, den mannen står inte högt i kurs hos sin fru just nu.

Morgonen startas bryskt upp med migränliknande huvud- och nackvärk. En tablett är det enda som kan lindra vid det tillståndet och sedan vila för att invänta effekt. Denna dagen ett liv, tänker jag, och att denna torsdag med det utgångsläget förhoppningsvis bara kan bli bättre.

Det tog emot att tacka nej till den där inbjudan om ett kommande stort födelsedagsfirande men jag tog det beslutet för min egen skull. Det är inte ofta jag prioriterar mig själv men denna gång gör jag faktiskt det och jag tror att det blir bäst så med tanke på att kroppen och jag just nu strävar åt olika håll. Vi får väl se bara vad det blir för reaktioner på detta. Och ja, jag vet att det är sådant jag inte ska bry mig om, ändå gör jag ju det.

Ett spontant besök i en gammal anrik klädesaffär belägen i en närliggande stad inbringade en klänning. Det var inte min mening då jag redan skickat efter en klänning per post. Dessutom var färgen cerise vilket jag i vanliga fall inte brukar bära. Jag skickade en bild av mig från provrummet till dottern som svarade att hon tyckte att den var fin men att hon kände sig frågande till om det verkligen var en passande klänning till hennes i vanliga fall ganska ”bohemiska mamma”. Jag har väl ställt mig den frågan också och ska fundera i några dagar på om det känns rätt. Paketet med den andra klänningen ska hämtas idag och jag nästan hoppas på att den ska passa illa så att jag inte hamnar i ännu mer dilemma och val. Jag brukar inte vara så här velig med mina inköp av kläder men detta känns på något sätt extra viktigt. Det är ju faktiskt inte vilken klänning som helst. Å andra sidan – vem bryr sig egentligen – det är ju brudparet som ska betittas.