Ny vecka som startar igång med migrän. Det är som det är och har så varit länge. Under en alltför lång tid har jag ”stoppat huvudet i sanden” och kört på som om allt vore som det ska, tills för fyra veckor sedan då kroppen sade ifrån när inte knoppen fattat budskapet. När migränen kom inatt gick jag som vanligt upp för att ta min medicin. Klockan ringde sedan kl. 06 som den brukar göra på vardagar och jag gick upp med en liten känsla av lycka i kroppen över att det värsta trycket ändå gett med sig även om jag kände mig långt ifrån bra. Skippade yogan men fixade andra morgonrutiner som vanligt; frukost, promenad med hunden och morgonmakeup. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att ingen skulle kunna tro att jag varit så dålig som jag varit under natten. Och där och då kom insikten till mig – vad håller jag på med egentligen?! Jag har nyligen diagnostiserats (som det så fint heter) för stress i kombination med mina övriga besvär efter en whiplashskada. Doktorn kallade mig för en ”duktig flicka” trots mina 50+. Det gör ont att acceptera att det är som det är med mig, att vara den som inte riktigt orkar som alla andra, men det är dags att se sanningen och mig själv i ögonen nu. För om inte jag inser min begränsning – hur ska då min chef eller övriga kollegor förstå när jag gömmer mig bakom en fasad där jag ser ut att ha allt under kontroll.

*      *      *

Efter att ha ringt min chef och meddelat att jag kommer att vara hemma idag för att ta hand om mig pustar jag ut. Det kostar på att erkänna sin svaghet. Jag sätter mig och skriver det här inlägget och går sedan ut för att ta en promenad med hunden igen. Solen skiner och himlen är blå. Det blåser. Fortfarande är grönt den dominerande färgen i naturen. Jag andas …

Jag gjorde det. Jag ringde det samtal jag länge skjutit upp och gått och grämt mig för. Denna gång fick jag tala med en trevlig person, någon som lyssnade och som sedan agerade. När vi lagt på kom tårarna och ingen blev väl mer förvånad än jag själv.

Men nog med självömkan. Kroppen min orkar inte riktigt på samma vis som förr och det har jag till viss del accepterat, men kanske finns ändå någon hjälp att få och det tänker jag tacksamt ta emot i så fall. Idag är det fredag och det har väl inte varit den mest roliga veckan på jobbet men inget mer gnäll om det heller. Gilla läget, eller gör något åt det. Basta!

KLOCKAN RINGER TIDIGT och jag går upp och stänger av den. Lägger mig i sängen igen och snoozar en gång för att sedan tvinga mig upp i sittande ställning med benen dinglande över sängkanten. Jag sträcker på armar och ben, vickar lite på tårna, känner morgonbrisen från det öppna sovrumsfönstret och drar in den i några djupa andetag. Idag är det arbetsdag och jag funderar på vad som kommer att vänta mig efter fyra veckors ledighet. Antagligen ett överbelamrat skrivbord, en hel massa mejl och lappar med frågor som har fått vänta tills jag är tillbaka. Jag skjuter de tankarna åt sidan, låter dem glida iväg som på ett moln, de får vänta tills jag fysiskt öppnat dörren till mitt kontor. För första gången i mitt arbetsliv känner jag mig inte peppad att komma tillbaka efter en semester. Jag vet att jag skjutit sådant framför mig som jag borde tagit tag i för länge sedan och nu kan jag inte längre blunda för faktum. Det är mig det gäller och det är endast jag som kan se till att det sker en förändring. Det är en både skrämmande och spännande tanke.

Denna dagen – ett liv. Som han sa, Farbror Melker i Saltkråkan. Vad kanske inte så många vet är att det också var de ord som var målade på en vägg hos Ellen Key. På Strand, hennes vackra hem för själen. Dessa ord har också fått en speciell plats hos mig. De tilltalar och handlar för mig om acceptans och att ta tillvara på dagen.

Min dag började med att en av mellancheferna kom emot mig i korridoren på morgonen och i förbifarten meddelade hon mig att hon bjudit på semlor till morgonfikat och att det blivit över en semla som stod i kylskåpet i personalrummet som jag kunde ta. Jag tackade artigt för det och sa att jag skulle vänta med att äta den till lunch. Då vände hon sig förvånat om och sa att jag naturligtvis fick betala för den själv. Detta har roat mig hela dagen. Jag tänker att jag kanske först kunde ha fått frågan om jag ville ha någon semla, men strunt samma, jag betalade och såg glad ut. Och semlan var god.

När jag kom hem sjönk mitt humör. Det spelades bandy ute på gården igen vilket innebär bollar som flyger högt och lågt mellan radhusen. Ibland även fotbollar. Vissa dagar har vi inte kunnat sitta ute på vår altan för alla bollar som kommit in på vår tomt, på Lille M och på oss. Kommer någon och ska gå förbi när match pågår tas det heller ingen notis om det och de små barnen som vill gunga och leka i sandlådan får snällt vänta tills spelandet slutat. Jag trodde verkligen, i min enfald tydligen, att det skulle vara slut med bollspelande och tjafs efter höstens diskussioner. Så jag ropade klämkäckt till grabbarna som spelade och undrade om de hade glömt vad som bestämts och att de  kanske kunde spela någon annanstans men fick då endast spydiga kommentarer och svordomar till svar. Jag är så innerligt trött på detta nu och känner snart att vi får flytta härifrån. Så ska det inte behöva vara. Vad är det som har hänt i samhället egentligen? Varför kan inte vissa föräldrar ta sitt ansvar och lära sina barn att visa hänsyn och respekt inför medmänniskor, och som i detta fallet en granne.

Som tur var hade jag dejt med två fina vänner på kvällen. Hembakta scones och underbart tjejsnack förgyllde ändå min dag. Denna dagen – ett liv.

En bra dag på jobbet vilket innebär att hon är nästan ikapp. När hon kommer hem blir hon serverad middag ute på altanen. Solens strålar letar sig igenom det spruckna altantaket och kittlar henne godmodigt i ansiktet. Hennes mamma tittar in på en fika och därefter tar de tillsammans en promenad till blomsterhandeln. De hittar några nya växter att plantera, att byta ut mot de som hagelstormen förra veckan gick så hårt åt.

Ledigheten är över. Arbetslivet ska kopplas på igen. Efter genomgång av e-post och lappar som lagts in på hennes skrivbord känner hon lust till att gå hem. Känslan är dock allt annat än lust, snarare en lätt panik över det som blivit liggande under hennes frånvaro och som nu måste tas tag i. Dessutom knackas det konstant på hennes dörr med frågor som; ”har hon sett mejlet som skickats?”, ”har hon sett lapparna om beställningar som lagts in hos henne?”, ”kan hon prioritera just det utskicket framför alla andras?”, ”har hon kollat de där fakturorna som det mejlats om?”. Svarar hon då ”Nej, jag har tyvärr inte hunnit det och kommer nog heller inte att få det gjort idag.” när det pockas på hennes uppmärksamhet och tid. Nej, naturligtvis gör hon inte det. Hon biter ihop och ler. Hon fixar och trixar. Efter tio minuters övertid tvingar hon sig till att gå hem. Hon sänker axlarna när hon går ut genom entrén, andas, och resten av dagen försöker hon att ägna sig åt inte tänka på jobb alls. Faktiskt lyckas hon efter omständigheterna ganska bra med det.

Dagen avslutas med att läsa färdigt Stina Wollters underbara bok »Kring denna kropp«. Hon har läst den förut och hon kommer med all säkerhet att läsa, eller lyssna på den igen. Hon tittar på dedikationen inuti boken och minns mötet med Stina. En riktigt fin avslutning på en annars ganska hektisk dag och hon tänker att det är viktigt att värna om utrymmet kring sin kropp.

Så var det som vanligt igen då. Tillbaka på kontoret med brev, mejl och pappershögar att plöja igenom. Så blir det när det inte finns någon som ”tar över” då jag är ledig. Det är ok. Jag är van och jag fixar det. Men idag går jag här hemma och funderar på en kommentar jag fick igår. En kommentar som säkert inte var illa menad men som tyvärr satte sig. Under hösten blev min arbetssituation alltmer pressad och jag insåg att det inte skulle gå väl om inte jag sa ifrån. När jag väl gjorde det ställde sig vissa frågande till hur jag verkligen hade klarat allt som jag gjort på den deltidstjänst jag har. Den frågan har väl jag också ställt mig. Jag har ju fått jobbet gjort, men till vilket pris kan man kanske undra. Det kom till ett möte och de chefer som anställts under hösten blev tillsagda att ta på sig de arbetsuppgifter som de ska ha ansvar över och dessutom uppbär lön för. Det skulle naturligtvis inte ligga på mig, sade de. Mmm … Eller hur. Nu får jag frågor om jag känner att arbetsbördan lättat. Jag svarar att det kanske är lite tidigt att utvärdera det. Och igår kom alltså den där kommentaren som skaver nu. Någon undrade om jag överhuvudtaget hade några arbetsuppgifter alls kvar att syssla med. Det sas visserligen i skämtsam ton, och säkert känner sig denna person lite pressad själv nu, men jag tyckte faktiskt inte att det var lustigt alls.

Nej, jag behöver ta tag i mitt arbetsliv och komma på vad jag vill göra när jag blir stor. Men klockan tickar och vem vill anställa en medelålders kvinna som endast orkar arbeta deltid? Och ja, det är stor risk att jag suddar detta inlägg sedan. Men just nu behöver jag verkligen få ur mig det här någonstans.