Hon häller upp ett glas med vin, det sista glaset. Det är gott som alltid men nu är det slutsmuttat. Hon har bestämt sig. Det är så lätt att bara ta ett glas eller två till maten på helgerna, ibland också en vanlig vardagskväll, men så onödigt. Hon har intalat sig själv att det aldrig blir mer än de där ett eller två glasen och att hon aldrig dricker för att bli berusad. Men vad tar hon det där vinet för då? Ärligt talat.

  • För smaken skull. Det är i hennes tycke inte många drycker som kan tävla mot ett riktigt gott kylt vitt vin. Men morgonen efter känner hon en irritation och ifrågasätter sig själv om det egentligen var nödvändigt att ta det där vinet igår.
  • För att det är smärtstillande. Men på senare år också en bidragande orsak till annan smärta som hon känner att hon verkligen kan vara utan.
  • För att det är ett sätt att umgås med andra. Men att sitta och sippa på ett glas vin utan mat därtill är ganska tråkigt faktiskt.
  • För att hon dagligen blir påmind om vin. Tidningar/Media tjänar stora pengar på att visa reklam om alkohol. Men nu har den där reklamen istället fått motsatt effekt. Hon tänker på dem som far illa på grund av eget eller andras drickande. På hur många samtal BRIS får från drabbade barn.

Processen har pågått ett tag och det har hänt att hon lättat sitt hjärta och berättat om sina tankar, att hon kanske borde sluta helt, men då fått höra att hon absolut inte tillhör någon riskgrupp. Kanske för att de hon nämnt det för inte vill kännas vid sina egna tankar om ett eventuellt beroende. Hon har tagit beslutsamma steg framåt för att backa några däremellan. Efter sommaren bestämde hon sig för att sluta köpa hem box och gick istället över till flaska. Nu finns där ingen flaska kvar i hemmet och denna gång har hon bestämt sig en gång för alla. Hon behöver inte alkohol i sitt liv.

»Nog med självömkande. Det är enbart du själv som kan åstadkomma den förändring som är nödvändig för din självkänslas skull. Du vet vad du är värd och vad du behöver ta itu med.« Hon gick på en svagt upplyst stig inne i den mörka skogen med endast hunden som sällskap och hon talade halvhögt till sig själv i förmanande ton. Det ljus som lyste hennes väg kom från stjärnhimlen som glittrade och glimmade magiskt ovanför henne och precis där och då kände hon den, känslan av tacksamhet, över att få vara en del av detta mäktigt stora. Hon kände hur kraften i den insikten förändrade hennes steg och hon tänkte att det var just så hon skulle agera, med fokus och med ett steg i taget skulle hon skapa sig det liv hon innerst inne visste var ämnat för henne.

Jag är sur idag. En riktig surtant, faktiskt, och det trots det faktum att jag egentligen inte ens betraktar mig som någon tant. Men hellre surtant än den ”surkärring” som ställde sig utanför grinden igår och svamlade en hel massa dumheter. Nu har jag låtit det där svamlet sjunka in och verkligen tänkt igenom och över samtalet. Slutsatsen blev att nu får det faktiskt vara nog med att lyssna på sådant kvalificerat skitsnack. Den mannen och hans anhängare tänker jag behandla som luft hädanefter.

Och nu; Sudda sudda sudda sudda bort min sura min …

Jag drog igång med mindfulness igår kväll. Ett tag var jag väldigt flitig med det men så prioriterade jag bort det för annat, för att jag inte hann. Det var dumt. Jag känner ju att jag behöver det där vilsamma och ska inte missunna mig sånt jag mår bra av. Jag ska göra mig av med det där som inte fungerar och istället fokusera på det i livet som är bra. Ja, jag behöver mer av sådant tänk.