Här sitter jag vid mitt skrivbord och smuttar på en mugg kaffe med vispad mjölk och kanel. Till det ett Digistivekex och en lakritsfudgekula. Mig går det ingen nöd på, alltså. Tankarna går till den bok jag läser till mina frukoststunder, Brené Browns »Trotsa vildmarken«. Den har bjudit på flera aha-upplevelser trots att jag ännu inte kommit längre än till kapitel två. Känner igen mig i hennes resonemang vad gäller funderingar kring tillhörighet. Att känna att man hör till, eller snarare motsatsen, att känna att man inte hör till. Och vad vill jag ha sagt med det då? Jag har faktiskt inte en aning. Jag ska läsa vidare i boken till frukosten imorgon och se om jag kan utveckla detta ämne bättre då. Jag tar den sista slurken av kaffet nu och sedan går vi ut och andas frisk luft, Lille M och jag.

Jag har nu läst ut Anna Fredrikssons bok Ett enklare liv, del två ur hennes trilogi Pensionat Pomona. Tyckte om den första delen och tyckte även om den här. Lätt att komma in i igen och dessutom gav den en del tankar om relationer och släktskap. Det är inte endast jag som upplever sådant rörigt emellanåt och det kan vara bra att bli påmind om det ibland. Imorgon kommer väckarklockan att ringa kl. 06.00 precis som den brukar göra men med den skillnaden att jag inte behöver gå upp om jag inte vill. Nu väntar nämligen fyra veckors semester och det är så välkommet med den ledigheten. Känner jag mig rätt kommer jag ändå att gå upp men det ligger en frihet i att få bestämma själv om jag vill det, eller inte. Åskan mullrar på avstånd. Det regnar. Det är ok.

Nordanvinden viner kring husknuten och solen håller sig gömd ovan molnen. Jag har alls ingen lust att gå ut i detta blåsväder, men ut ska jag. Som morot sätter jag pluggar i öronen och lyssnar färdigt på Mattias Edvardssons bok ”En helt vanlig familj”. Ruggigt bra bok, förresten. Har ni läst den?

Idag fyller dottern trettiotre år och jag har ringt och sjungit för henne. Jag tror kanske att barnbarnet var mest imponerad av min skönsjungande spruckna morgonröst (så har hon heller inte så mycket att jämföra med då hon bara är ett par år gammal ung). Jag funderar på vad jag själv gjorde den dagen jag fyllde trettiotre men kan inte komma på det. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg den dagen min mamma fyllde trettiotre år. Den dagen lär jag aldrig glömma. Jag var tio år och mamma och jag klämdes in mellan två stora starka flyttkarlar i deras lastbilshytt. Sedan färdades vi i ett ingenmansland (det rådde dimma nästan hela vägen) fyrtio mil söderut. Långt bort från mina syskon och min pappa, och långt bort från mina far- och morföräldrar. Vid framkomsten firade vi mammas födelsedag med mjölk och pepparkakor i en mörk lägenhet. Vi sov sedan på de madrasser som burits in, resten av möblemanget skulle lastas av nästkommande dag. Jag flyttade iväg som ett mellanbarn och kom inte åter förrän flera år senare som ett ensambarn. Kanske var det redan där min känsla av utanförskap grundlades. Den som jag kämpar så med – och emot – emellanåt. Fast vi trivdes i Skåne, mamma och jag. Ja, det gjorde vi verkligen.

Nu har jag läst ut boken »Ett hem för själen – Ellen Keys strand«, av Ingela Bendt. Den sista meningen lyder:
”Så länkade internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key samman Alvastrabygdens historia med hans ukrainska stäpplandskap sittande under den stjärnhimmel som tillhör alla.” När jag läste slutet kände jag som en rysning av välbehag. Det går inte att förklara hur berörd jag blev av boken. Förhoppningsvis kommer jag till sommaren besöka Ellen Keys Strand och själv få uppleva det fina jag läst om. Det är i alla fall mitt mål.

Det blev ingen resa till Örebro för min del. Det blev till att stanna hemma och kurera sig istället. Rösten är hes och och kraxig och kroppen min har tydligt uttryckt sig om att jag borde ta det lugnt. Den gör så när inte knoppen vill lyssna. Jag ligger i sängen och tröstlyssnar på när Stina Wollter läser ur sin bok ”Kring denna kropp” då det händer något i mig. Jag känner både värme och hopp trots att det hon berättar om i vissa delar bottnar i en för henne enorm sorg. Hennes ord går rakt in i själ och hjärta på mig. Jag suckar av medkänsla och av glädje och igenkännande. Min tycka-synd-om-mig-själv-känsla är som bortblåst. Återigen blir jag påmind om att det inte alltid blir som en vill men att det kan bli bra ändå. Jag hoppas att ”tjejerna” har en riktigt härlig helg och börjar i mitt huvud planera roligheter inför nästa träff.

* * *

Det har dock sina fördelar med att ha en ihållande rethosta. Ingen som snarkar vill ligga bredvid en då. Mannen har tagit sitt pick och pack och flytt till sydligare breddgrader (till soffan på nedervåningen). Fast sjutton vet om jag inte föredrar de där irriterande snarkningarna ändå.

Jag lånade en bok från biblioteket för någon vecka sedan och har nu läst ut den. Jag kan varmt rekommendera den även om det kanske inte är favoriten av de böcker skrivna av Agneta Sjödin som jag har läst. Den handlar om att våga drömma och om att tänka positivt. Om att tankens kraft kan göra stor skillnad. Ja, jag tror på det jag också. Och vilken bok är då favoriten kanske någon undrar nu. ”Flickan från Paradiset”. En underbar och vackert skriven bok. Den har en speciell plats i mitt bokhjärta.

Nästa bok att läsa kommer också att handla om att drömma. En bok skriven av Jamie Ford och som har den fina titeln ”Dröm en liten dröm”. Den har legat i bokhyllan och väntat på mig ett tag. Nu är tid att läsa den.

»So far, so good …« Jag hoppas det håller i sig. Mannen är på benen igen och till och med uppe och donar i tvättstugan som han brukar på söndagsmorgnar. Promenaden med Lille M fick dock jag ta och det var bara skönt att komma ut ur sjukstugan och få lite frisk luft. Jag ska väl inte ropa ”hej” riktigt än för det kan ju ta några dagar innan de där eländiga bakterierna hoppar över till mig. Usch, det är inte speciellt kul att bara gå här hemma och vänta på om det ska hända. Dessutom tänker jag på en arbetskamrat som ska resa till Asien senare i veckan. Tänk om jag går till jobbet imorgon och är frisk och så bryter eländet ut sedan. Tänk då om jag smittar henne så att hon blir sjuk på sin resa. Men jag kan ju inte stanna hemma från jobbet bara för ”ifall om att”. Ja, sådana tankar kan en femtiofyraåring ha en söndagsmorgon som denna.

Jag släpper det och fokuserar på annat. Det blev förresten en tygtavla som nu är det första jag ser när jag slår upp mina grönbruna. Dessutom återspeglas den riktigt fint i den lilla solspegeln över vår säng i sovrummet. Sådana små detaljer kan jag gå igång på och var naturligtvis tvungen att ta fram kameran. Nu lite fika och några sidor ur boken Blodlokan, skriven av Louise Boije af Gennäs. Den är på gränsen till att vara lite för spännande för min del men jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva så det får jag ta. Jag fullkomligt älskade hennes trilogi som utspelar sig under millenniets första decennium: Högre än alla himlar, Blå koral och Folk av främmande stam. Lyckos dem som har den läsupplevelsen framför sig.