Morgonsol med gråtunga moln borta i väster. +7° Nordan.
Evald och Osvald har namnsdag.

Tog cykelturen till biblioteket i eftermiddag då jag inte kom iväg igår. Jag kollade för säkerhets skull termometern innan jag gav mig iväg som visade på skapliga +10° och jag bestämde mig för att skippa handskar. Händerna mina var stelfrusna när jag kom hem igen och hade antagit en fint grisskär nyans. Känseln börjar komma tillbaka så smått nu. Ja, det var ju det där med Nordan – det hade jag liksom glömt.

Så var det som vanligt igen då. Tillbaka på kontoret med brev, mejl och pappershögar att plöja igenom. Så blir det när det inte finns någon som ”tar över” då jag är ledig. Det är ok. Jag är van och jag fixar det. Men idag går jag här hemma och funderar på en kommentar jag fick igår. En kommentar som säkert inte var illa menad men som tyvärr satte sig. Under hösten blev min arbetssituation alltmer pressad och jag insåg att det inte skulle gå väl om inte jag sa ifrån. När jag väl gjorde det ställde sig vissa frågande till hur jag verkligen hade klarat allt som jag gjort på den deltidstjänst jag har. Den frågan har väl jag också ställt mig. Jag har ju fått jobbet gjort, men till vilket pris kan man kanske undra. Det kom till ett möte och de chefer som anställts under hösten blev tillsagda att ta på sig de arbetsuppgifter som de ska ha ansvar över och dessutom uppbär lön för. Det skulle naturligtvis inte ligga på mig, sade de. Mmm … Eller hur. Nu får jag frågor om jag känner att arbetsbördan lättat. Jag svarar att det kanske är lite tidigt att utvärdera det. Och igår kom alltså den där kommentaren som skaver nu. Någon undrade om jag överhuvudtaget hade några arbetsuppgifter alls kvar att syssla med. Det sas visserligen i skämtsam ton, och säkert känner sig denna person lite pressad själv nu, men jag tyckte faktiskt inte att det var lustigt alls.

Nej, jag behöver ta tag i mitt arbetsliv och komma på vad jag vill göra när jag blir stor. Men klockan tickar och vem vill anställa en medelålders kvinna som endast orkar arbeta deltid? Och ja, det är stor risk att jag suddar detta inlägg sedan. Men just nu behöver jag verkligen få ur mig det här någonstans.

Så har ännu ett år passerat. Ett ganska händelserikt år visade det sig när jag gick igenom en del av dagboksanteckningarna för året 2018. Och nu ett nytt år som invigdes med förmiddagssol och en nygammal bok.

Idag ska jag gå igenom resterande anteckningar från 2018 för att sammanfatta det som varit. Knyta ihop säcken, så att säga, för att sedan se framåt och gå vidare. Bredvid mig på skrivbordet står en vas med en vit och vacker ranunkel uti. Det känns som en fin början att inleda det nya året med den vid min sida.

Dagen idag är en sorgsen dag. Först fick jag det ledsamma beskedet om att dottern och hennes familjs fina hund är mycket mer sjuk än vad man trott och att han snart ska få somna in. Sedan fick jag höra nyheten på radion om att Jerry Williams är död. Han var den första artist jag såg uppträda live. Jag var då endast tio år gammal och hans musik har sedan dess haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Ja, det är minsann en sorglig dag idag.

Elva minusgrader och rejäl nord- och östanvind till det. Det är väder utan lek skulle man väl kunna säga. Men det gör inget för Lille M haltar knappt alls idag så jag pälsar gärna på mig för att ta honom med ut på en promenad. Senare ikväll tänker jag bänka mig framför Tv:n och titta på ”Auktionssommar”. Värma mig med sommarbilder från Skånelandet.

Lille M har börjat att halta igen och det är inte bra. Inte bra alls. Det händer lite för ofta nu och jag är orolig för att det snart inte är hållbart, eller försvarbart, att låta honom ha det så här. Redan nu står han på en smärtstillande dos varje dag för sin artros och nu får vi öka på den ännu mer i detta akuta skeende och hoppas på att det ska hjälpa honom som det har gjort förut i liknande situationer. Snart ska vi gå kvällspromenaden. Vi får gå sakta och endast en runda runt kvarteret. Har han bara gått en stund brukar haltandet avta men det är svårt att veta var man ska dra gränsen så att han inte belastar för mycket. I mars fyller han åtta år och det är väl ingen ålder på en hund kanske någon tänker, men jo, på en så pass stor hund som vår Lille M så är det faktiskt det. Men jag ska inte gå händelserna i förväg och måla f-n på väggen. Vi tar en dag i taget och håller tummar och klor för att det ska ordna upp sig även denna gång.

Idag är jag trött. Hämtade hem mamma med väninnor i natt. De kom hem från en teaterresa med buss och blev avställda vid vårt Resecentrum. Tänk att när väl tiden för att hämta hem ungdomar som springer ute på nätterna är över så är det dags för en ny era, nu är det tid att hämta hem mammor som springer ute och ränner på nätterna istället. Nej, skämt åsido. Hon har faktiskt inte ens bett om det men precis som med barnen så vill jag inte att hon ska gå ensam hem i natten. Jag har nog varit och är fortfarande lite överbeskyddande men det må så vara då. Ikväll blir det läggdags tidigt i alla fall.

Den nya sängen har kommit och är nu monterad och klar för första natten att sova i. Jag provlåg den faktiskt redan i eftermiddag och slumrade till i en halvtimma. Vi klickade direkt, sängen och jag, vilket gör att jag känner mig helnöjd över inköpet. Dyr var den visserligen men säljaren påstod att den ska hålla i tjugofem år. Nästa gång det är dags att köpa ny säng är jag alltså närmare åttio år. (Det blev en konstig tanke. Jag tycker att vi lämnar den snabbt.) Det finns egentligen bara en enda nackdel med sängen så som jag kan se det nu och det är att har man väl lagt sig i den vill man inte gå upp.

– Ska vi inte äta ute idag istället, frågade mannen mig när jag ringde hem för att kolla vad vi skulle äta till middag. Jag lät svaret dröja och tydligen i mannens tycke en aning för länge.
– Bestäm dig fort, så att jag vet om jag ska skala potatis eller inte.
– Ok. Vi äter ute, svarade jag innan jag ens hunnit tänka efter om jag ville det eller inte. Var väl egentligen lite trött efter en hektiskt dag på jobbet.
En halvtimme senare satt vi vid ett dukat bord med mat på tallrikar framför oss. Bordsgrannar med ett gäng glada gubbar, en brokig skara av män i övre medelåldern, den ene vältaligare än den andre. Och oj, vad informerade vi blev om saker som jag kände att vi inte behövde veta så mycket om. En av dem,  en gammal pensionerad styrman minsann, bjöd på godbitar ur sitt liv så att det stod det härliga till. Ja, ni fattar. Och om ni inte fattar så kan jag berätta att det handlade om vin, kvinnor och sång. Och följden därav blev sjukdomar med behandlingar som sedan resulterade i bland annat dålig sperma. Och så vidare, och så vidare …

/Bon appétit!