Hon häller upp ett glas med vin, det sista glaset. Det är gott som alltid men nu är det slutsmuttat. Hon har bestämt sig. Det är så lätt att bara ta ett glas eller två till maten på helgerna, ibland också en vanlig vardagskväll, men så onödigt. Hon har intalat sig själv att det aldrig blir mer än de där ett eller två glasen och att hon aldrig dricker för att bli berusad. Men vad tar hon det där vinet för då? Ärligt talat.

  • För smaken skull. Det är i hennes tycke inte många drycker som kan tävla mot ett riktigt gott kylt vitt vin. Men morgonen efter känner hon en irritation och ifrågasätter sig själv om det egentligen var nödvändigt att ta det där vinet igår.
  • För att det är smärtstillande. Men på senare år också en bidragande orsak till annan smärta som hon känner att hon verkligen kan vara utan.
  • För att det är ett sätt att umgås med andra. Men att sitta och sippa på ett glas vin utan mat därtill är ganska tråkigt faktiskt.
  • För att hon dagligen blir påmind om vin. Tidningar/Media tjänar stora pengar på att visa reklam om alkohol. Men nu har den där reklamen istället fått motsatt effekt. Hon tänker på dem som far illa på grund av eget eller andras drickande. På hur många samtal BRIS får från drabbade barn.

Processen har pågått ett tag och det har hänt att hon lättat sitt hjärta och berättat om sina tankar, att hon kanske borde sluta helt, men då fått höra att hon absolut inte tillhör någon riskgrupp. Kanske för att de hon nämnt det för inte vill kännas vid sina egna tankar om ett eventuellt beroende. Hon har tagit beslutsamma steg framåt för att backa några däremellan. Efter sommaren bestämde hon sig för att sluta köpa hem box och gick istället över till flaska. Nu finns där ingen flaska kvar i hemmet och denna gång har hon bestämt sig en gång för alla. Hon behöver inte alkohol i sitt liv.

Ledigheten är över. Arbetslivet ska kopplas på igen. Efter genomgång av e-post och lappar som lagts in på hennes skrivbord känner hon lust till att gå hem. Känslan är dock allt annat än lust, snarare en lätt panik över det som blivit liggande under hennes frånvaro och som nu måste tas tag i. Dessutom knackas det konstant på hennes dörr med frågor som; ”har hon sett mejlet som skickats?”, ”har hon sett lapparna om beställningar som lagts in hos henne?”, ”kan hon prioritera just det utskicket framför alla andras?”, ”har hon kollat de där fakturorna som det mejlats om?”. Svarar hon då ”Nej, jag har tyvärr inte hunnit det och kommer nog heller inte att få det gjort idag.” när det pockas på hennes uppmärksamhet och tid. Nej, naturligtvis gör hon inte det. Hon biter ihop och ler. Hon fixar och trixar. Efter övertid tvingar hon sig till att gå hem. Hon sänker axlarna när hon går ut genom entrén, andas, och resten av dagen försöker hon att ägna sig åt inte tänka på jobb alls. Faktiskt lyckas hon efter omständigheterna ganska bra med det.

Dagen avslutas med att läsa färdigt Stina Wollters underbara bok »Kring denna kropp«. Hon har läst den förut och hon kommer med all säkerhet att läsa, eller lyssna på den igen. Hon tittar på dedikationen inuti boken och minns mötet med Stina. En riktigt fin avslutning på en annars ganska hektisk dag och hon tänker att det är viktigt att värna om utrymmet kring sin kropp.

Hon sitter och funderar på vad hon vill med denna blogg. Hon tror att hon har kommit på dess syfte nämligen. Hon tänker att det kan vara så att det för henne är ett sätt att bevisa för sig själv att hon vågar visa för andra några utvalda delar av den hon är. Mån som hon är om sin integritet. Och lite blyg också faktiskt. Ska hon alls kunna klara att lämna ifrån sig något av det hon skrivit är detta ett steg på den vägen. Så tänker hon.

Vid bordet, vid de tända ljusen
sitter hon, kvinnan, läser högt ur diktbok
strofer hon inte till fullo förstår.

Hunden ligger tätt intill
som vore det för honom hon läste.
Lyssnar, suckar.

Snart gryr annandagens morgon.
Snart vaknar husets slumrande vackra själar.

Hon har tänkt sig en kort frisyr. Ja, den här gången har hon verkligen stålsatt sig och tänkt be frisörskan att klippa av hennes hår i en läckert kort och tuff frisyr. Hon har till och med tagit en skärmdump på en bild av en snygg frisyrmodell. Men så på kvällen innan dagen för klipptid testar hon att sätta upp håret i en slarvig knut med ett litet fjärilssmycke därtill. Hon tycker själv att det blir ganska bra. När hon sitter i frisörstolen gör hon som hon brukar. Hon ber frisörskan att endast toppa håret. Hon tänker att till sommaren, då minsann, då ska hon hon klippa till med en fräck frisyr passande en kvinna 50+.

»Respekt, tänkte hon, och precis när hon tänkt tanken insåg hon att det var just det som saknades. Det hon uttryckt i ord eller handling hade fått små men bitska kommentarer att fällas, och det av människor som hon höll innerligt av. Smärtan över den insikten drabbade henne hänsynslöst. Aldrig förr hade hon känt sig så ensam, och rådvill.«