Den näst sista dagen av min semester har nu tagit sin början. Det känns en aning vemodigt samtidigt som en liten, dock mycket liten, del av mig längtar tillbaka till arbete och rutin. Igår morse när jag stack ut näsan genom ytterdörren kändes augustimorgonens luft klar och tydlig, som ett budskap om att hösten snart är här. Det pirrar lite i kroppen av den känslan, höstmänniska som jag är. Idag väntar ett sjukhusbesök för mannen och jag ska åka med som chaufför och stöd. I timglaset bredvid mig har snart sanden runnit ner. Det är dags för bensträckarpaus.

Jag undrar när den ska komma, den där julstressen jag för det mesta brukar känna av dagarna så här innan jul. Konstigt nog känner jag mig istället underligt lugn. Jag går och donar lite här och var. Putsar lite här och lite där. Imorgon ska julmaten inhandlas och granen kläs och tomtarna ska fram. Nej, detta är jag sannerligen inte van vid men det är väl bara att tacka och ta emot och hoppas på att känslan håller i sig ända fram till jul.

»Respekt, tänkte hon, och precis när hon tänkt tanken insåg hon att det var just det som saknades. Det hon uttryckt i ord eller handling hade fått små men bitska kommentarer att fällas, och det av människor som hon höll innerligt av. Smärtan över den insikten drabbade henne hänsynslöst. Aldrig förr hade hon känt sig så ensam, och rådvill.«

Igår vid sen eftermiddag tog jag en lång och skön promenad. Himlen var januariblå och den lågt stående solens sista strålar sträckte sig upp mot trädtopparna. Jag lyfte blicken och det var som att se guld glimma högt däruppe. Inuti mig spreds som en känsla av frihet. Jag tänker att jag än mer och ofta borde lyfta min blick.

Det är årets sista dag och som vanligt infinner sig då en liten känsla av vemod i mig. Det här med nyårsfirande. Det är helt enkelt inte min grej. Inte ens den dyrbara Champagnen vi skålar i vid midnatt är jag speciellt mycket för. Den jag endast smuttar på och sedan smusslar ut och häller ner i vasken när ingen ser. Jag skulle faktiskt mycket väl kunna tänka mig att sitta hemma i min soffhörna och bara ta det lugnt. Läsa en stund ur en god bok. Filosofera i lugn och ro över det gångna året och förväntansfullt undra vad det nya komma kan bära med sig. Kanske titta på en mysig film. Vara vaken till tolvslaget och sedan gå och lägga mig. Nej, jag är inte mycket för att fira nyår som sagt och har nog egentligen aldrig varit det. För att inte tala om eländet med alla nyårsfyrverkerier. Förbjud skiten! Det är min åsikt om spektaklet. Nu blev väl jag en riktig dysterkvist. Det kanske är tur att det inte är så många som har kännedom om denna blogg.

Men visst ska här firas nyår. Jag vet ju att det kommer att bli roligt när jag väl sitter där med vännerna och äter god mat och umgås. Det är bara den här känslan som spökar för mig, som alltid denna dag.

»Det ser normalt ut.« Så sa han, röntgenläkaren som gjorde ultraljudet på mig, och lämnade rummet lika snabbt som han kom in i det. Jag tror faktiskt att det, förutom att han artigt presenterade sig när han kom fram till mig där jag låg på en brits i ett rum utan fönster, var det enda han sade. Men det gjorde mig ingenting för lyckan bubblade ändå inom mig av de få orden. När sköterskan efteråt kom in och sa till mig att klä på mig igen höll jag på att göra en ”highfive” med henne. Dock stillade jag mig då jag insåg att hon nog inte riktigt var av den typen som gör sådana gester. Kanske inte jag heller för den delen. Och jag ska väl inte ropa ”hej” riktigt än för ännu vet vi inte vad det är som inte är som det ska vara. Men nu kan vi i alla fall avskriva att det skulle vara något fel på min aorta.

»HighFive, på det!«