Jag gjorde det. Jag ringde det samtal jag länge skjutit upp och gått och grämt mig för. Denna gång fick jag tala med en trevlig person, någon som lyssnade och som sedan agerade. När vi lagt på kom tårarna och ingen blev väl mer förvånad än jag själv.

Men nog med självömkan. Kroppen min orkar inte riktigt på samma vis som förr och det har jag till viss del accepterat, men kanske finns ändå någon hjälp att få och det tänker jag tacksamt ta emot i så fall. Idag är det fredag och det har väl inte varit den mest roliga veckan på jobbet men inget mer gnäll om det heller. Gilla läget, eller gör något åt det. Basta!

KLOCKAN RINGER TIDIGT och jag går upp och stänger av den. Lägger mig i sängen igen och snoozar en gång för att sedan tvinga mig upp i sittande ställning med benen dinglande över sängkanten. Jag sträcker på armar och ben, vickar lite på tårna, känner morgonbrisen från det öppna sovrumsfönstret och drar in den i några djupa andetag. Idag är det arbetsdag och jag funderar på vad som kommer att vänta mig efter fyra veckors ledighet. Antagligen ett överbelamrat skrivbord, en hel massa mejl och lappar med frågor som har fått vänta tills jag är tillbaka. Jag skjuter de tankarna åt sidan, låter dem glida iväg som på ett moln, de får vänta tills jag fysiskt öppnat dörren till mitt kontor. För första gången i mitt arbetsliv känner jag mig inte peppad att komma tillbaka efter en semester. Jag vet att jag skjutit sådant framför mig som jag borde tagit tag i för länge sedan och nu kan jag inte längre blunda för faktum. Det är mig det gäller och det är endast jag som kan se till att det sker en förändring. Det är en både skrämmande och spännande tanke.

Det är alltid trevligt med besök i bloggen. Det är inte så ofta det händer nämligen, men den senaste tiden är det någon i Norge som återkommande kikar in här. Och hur vet jag det då? Jo, det är statistiken som meddelat mig detta. Så nu har jag ett förslag till dig som befinner sig i det vackra grannlandet; ”Det ville være fint hvis du dro en liten kommentar når du besøkte skrivesalen min.” Och naturligtvis gäller detta för er andra också.

Påsken är över för denna gång. Det har varit några fina dagar, ganska intensiva, men nu är här istället tyst och tomt i huset. På min sista semesterdag vaknar jag med en migränliknande huvudvärk och ond nacke. De planer jag haft för dagen får jag lägga undan till en annan dag. Det är så det är och inget som går att göra något åt mer än att försöka att gilla läget. Klockan 11 idag på förmiddagen stod jag inte ut med värken längre utan tog en tablett och nu börjar jag att känna mig som en människa förhoppningsvis ska känna sig på en ledig dag. Solen skiner och fåglar kvittrar. Ett litet sting av dåligt samvete gnager dock i mig då det finns några jag inte riktigt hunnit med att umgås med denna helg. Samtidigt bannar jag mig själv för att jag lägger det ansvaret på enbart mig. Det borde jag inte göra, förnuftet säger mig det, men känslan finns där ändå.

Det var ett tag sedan det skrevs något här i skrivkammaren. Jag tänker att det är ok och att det är precis som det ska vara. Sedan några dagar tillbaka har jag återupptagit skrivandet av morgonsidor och det har gjort gott. Länge hade jag den rutinen som självklar och så föll den bara bort. Jag tänker att det också är ok. Det var så det det var, det var så det blev, och nu är nu. Låter det flummigt? Ja, antagligen. Men det är ok. Det också.

Det är idag åtta år sedan sonen flyttade hemifrån och den natten lär jag sent glömma. Men det berättar jag om en annan gång. Godnatt!

Note-to-self: Se upp! (Snön faller tung från taken.)

Dagen idag var en bra dag. En riktigt bra dag faktiskt. Både jobbmässigt och privat och jag känner en känsla av förnöjsamhet i kroppen. Förnöjsamhet – hmm – existerar det ordet ens? Nåväl, den frost som bäddade in naturen så vackert i morse har nu övergått i regn ikväll men det är som det är, att gnälla över väder är absolut ingen idé men visst påverkas jag av skiftningarna. Om femton dagar är det vintersolstånd och sedan vänder det och vi går mot ljusare tider. Yes!

Och om någon skulle undra så; Ja, Tant Beige har sagt upp sig. Hon vägrar vara tant och meddelar också bestämt att beige inte ens är en färg. Och med det uttalandet steg hon rakryggad ut genom bloggen och försvann.