Från vardagsrummet en trappa ner hörs väggklockan klinga klangfullt med sex bestämda slag. Det är morgon och jag sitter i skrivkammaren och smuttar på honungsvatten smaksatt med ingefära. En ledig onsdag då jag hade kunnat sova ut om jag velat. Om jag kunnat.

Måndagmorgonen bjuder på slaskig blötsnö och både hunden och jag hukar oss för den fuktigt kalla kylan. Det snöblandade regnet viner mot oss som småspik i luften där vi stretar fram på promenadstigen. Väl inne i värmen igen slår jag ett öga på väderstationen – den gröna kuben på mitt skrivbord – och ser till min förvåning att den visar på en stor sol. Därom råder det alltså olika meningar. Jag har varit ute och gått en promenad med hunden. Det har inte väderstationen.

Jag gjorde det. Jag ringde det samtal jag länge skjutit upp och gått och grämt mig för. Denna gång fick jag tala med en trevlig person, någon som lyssnade och som sedan agerade. När vi lagt på kom tårarna och ingen blev väl mer förvånad än jag själv.

Men nog med självömkan. Kroppen min orkar inte riktigt på samma vis som förr och det har jag till viss del accepterat, men kanske finns ändå någon hjälp att få och det tänker jag tacksamt ta emot i så fall. Idag är det fredag och det har väl inte varit den mest roliga veckan på jobbet men inget mer gnäll om det heller. Gilla läget, eller gör något åt det. Basta!

KLOCKAN RINGER TIDIGT och jag går upp och stänger av den. Lägger mig i sängen igen och snoozar en gång för att sedan tvinga mig upp i sittande ställning med benen dinglande över sängkanten. Jag sträcker på armar och ben, vickar lite på tårna, känner morgonbrisen från det öppna sovrumsfönstret och drar in den i några djupa andetag. Idag är det arbetsdag och jag funderar på vad som kommer att vänta mig efter fyra veckors ledighet. Antagligen ett överbelamrat skrivbord, en hel massa mejl och lappar med frågor som har fått vänta tills jag är tillbaka. Jag skjuter de tankarna åt sidan, låter dem glida iväg som på ett moln, de får vänta tills jag fysiskt öppnat dörren till mitt kontor. För första gången i mitt arbetsliv känner jag mig inte peppad att komma tillbaka efter en semester. Jag vet att jag skjutit sådant framför mig som jag borde tagit tag i för länge sedan och nu kan jag inte längre blunda för faktum. Det är mig det gäller och det är endast jag som kan se till att det sker en förändring. Det är en både skrämmande och spännande tanke.

Det är alltid trevligt med besök i bloggen. Det är inte så ofta det händer nämligen, men den senaste tiden är det någon i Norge som återkommande kikar in här. Och hur vet jag det då? Jo, det är statistiken som meddelat mig detta. Så nu har jag ett förslag till dig som befinner sig i det vackra grannlandet; ”Det ville være fint hvis du dro en liten kommentar når du besøkte skrivesalen min.” Och naturligtvis gäller detta för er andra också.

Påsken är över för denna gång. Det har varit några fina dagar, ganska intensiva, men nu är här istället tyst och tomt i huset. På min sista semesterdag vaknar jag med en migränliknande huvudvärk och ond nacke. De planer jag haft för dagen får jag lägga undan till en annan dag. Det är så det är och inget som går att göra något åt mer än att försöka att gilla läget. Klockan 11 idag på förmiddagen stod jag inte ut med värken längre utan tog en tablett och nu börjar jag att känna mig som en människa förhoppningsvis ska känna sig på en ledig dag. Solen skiner och fåglar kvittrar. Ett litet sting av dåligt samvete gnager dock i mig då det finns några jag inte riktigt hunnit med att umgås med denna helg. Samtidigt bannar jag mig själv för att jag lägger det ansvaret på enbart mig. Det borde jag inte göra, förnuftet säger mig det, men känslan finns där ändå.