Det knackade på dörren sent igår kväll. Lille M tyckte att det var på tok för sent och gav ifrån sig ett rejält morrande vilket han nästan aldrig gör annars. Jag gick fram till till köksfönstret och tittade ut och fick se en man stå utanför vår ytterdörr vilket Lille M också såg och då gav han ifrån sig ett rejält schäferskall. Mannen hade en jacka på sig märkt med ”Sector Alarm” (och ja, om ni på Sector Alarm läser detta så var det på tok för sent för ett hembesök) och han såg nästintill vettskrämd ut då han såg Lille M och skyndade sig att backa mot grinden vid vår ingång. Jag vinkade och låtsades se beklagande ut och nickade mot Lille M som om jag ville förmedla att det inte var någon idé med ett besök i vårt hus för den folkilskna hundens skull. Sedan gav jag Lille M en godis och berömde honom riktigt mycket. Säljaren kunde ju inte veta att det i vår vaktliknande hund innerst inne döljer sig en liten hund med ett väldigt stort hjärta.

En yogastund i novembermörkret som råder denna torsdag morgon. Lille M är inte riktigt säker på om matte verkligen vet vad hon sysslar med när hon ligger på sin nya matta. Den luktar underligt och flera gånger har han varit framme och buffat på mig då han tyckt att jag legat alltför länge och stilla i en och samma position.

Elva minusgrader och rejäl nord- och östanvind till det. Det är väder utan lek skulle man väl kunna säga. Men det gör inget för Lille M haltar knappt alls idag så jag pälsar gärna på mig för att ta honom med ut på en promenad. Senare ikväll tänker jag bänka mig framför Tv:n och titta på ”Auktionssommar”. Värma mig med sommarbilder från Skånelandet.

Lille M har börjat att halta igen och det är inte bra. Inte bra alls. Det händer lite för ofta nu och jag är orolig för att det snart inte är hållbart, eller försvarbart, att låta honom ha det så här. Redan nu står han på en smärtstillande dos varje dag för sin artros och nu får vi öka på den ännu mer i detta akuta skeende och hoppas på att det ska hjälpa honom som det har gjort förut i liknande situationer. Snart ska vi gå kvällspromenaden. Vi får gå sakta och endast en runda runt kvarteret. Har han bara gått en stund brukar haltandet avta men det är svårt att veta var man ska dra gränsen så att han inte belastar för mycket. I mars fyller han åtta år och det är väl ingen ålder på en hund kanske någon tänker, men jo, på en så pass stor hund som vår Lille M så är det faktiskt det. Men jag ska inte gå händelserna i förväg och måla f-n på väggen. Vi tar en dag i taget och håller tummar och klor för att det ska ordna upp sig även denna gång.

Idag är jag trött. Hämtade hem mamma med väninnor i natt. De kom hem från en teaterresa med buss och blev avställda vid vårt Resecentrum. Tänk att när väl tiden för att hämta hem ungdomar som springer ute på nätterna är över så är det dags för en ny era, nu är det tid att hämta hem mammor som springer ute och ränner på nätterna istället. Nej, skämt åsido. Hon har faktiskt inte ens bett om det men precis som med barnen så vill jag inte att hon ska gå ensam hem i natten. Jag har nog varit och är fortfarande lite överbeskyddande men det må så vara då. Ikväll blir det läggdags tidigt i alla fall.

Han är trött, Lille M. Sover mycket mer än vad han brukar göra. Sprallar till och busar lite ibland när han märker att vi ser på honom med orolig blick men lägger sig sedan trött ner och suckar ljudligt. Ju mer jag tänker på det som hände den där fredagseftermiddagen för två veckor sedan desto mer inser jag att vår tid tillsammans är begränsad. Det gäller verkligen att ta vara på tiden nu, och varandra.

Inte vet jag varför jag skriver om detta här. Kanske för att motbevisa för mig själv att jag har fel. Att jag ska läsa det här inlägget om flera år och med Lille M fortfarande liggande vid mina fötter som vanligt. Och hur var det nu med det där att gå och oroa sig för att saker ska hända. Ganska onödigt då 90 % av all oro sägs vara oberättigad.

Igår när vi vaknade och vid tidig morgon tittade ut genom våra fönster var hela världen gnistrande vit trots morgonmörker. När dagen sedan grydde så visade himlen sig i sin skarpaste blåa ton och solen sken som en sol ska göra när den inte har några moln att kämpa mot. Minusgrader gjorde att det knastrade om oss när vi sedan gick en förmiddagspromenad, Lilla M och jag, och vi mötte på många fler söndagsflanörer än vi vanligtvis brukar. Alla log vi vänligt mot varandra och några utropade sin glädje över det vackra vädret. Det händer något med människor när naturen visar upp sig i sin allra vackraste vinterskrud.