Och där kom regnet. Det inte efterlängtade. Jag ger mig attan på att det riktigt kände på sig att jag precis nu tänkte ta mig en cykeltur till biblioteket.

*    *    *

Istället för att ge mig ut begav jag mig en stund in i Blogglandia och hittade det här gamla inlägget från 2009-07-24. Ja, jag fick mig ett gott skratt. Jag undrar just vad ”mina små” skulle säga om de läste det här (vilket de kanske faktiskt gör nuförtiden):

»Tänker skriva lite om LillSkruttan och HoffenPoffen. Om mina små, de som inte är så små längre då de båda passerat tonårstiden nu.
LillSkruttan kom ut först. Hon tog tid på sig, precis som hon alltid gör. Tretton timmars förlossning innan hon behagade komma ut. Hon är mig så kär. Envis, glad, klok och sprallig. Lik mig säger folk till min stora förtjusning. Kanske inte vad Lill-Skruttan jämt vill höra men nuförtiden ler hon mest åt det. Börjar bli van. Och lite glad också, tror jag. Men många bollar i luften har hon, ibland så många att mamman inte alltid orkar hänga med i svängarna.
HoffenPoffen såg dagens ljus exakt tre år och en vecka efter storasyster. Han ville inte alls komma ut. Fick till slut lite hjälp av barnmorskan att startas igång. Hon som skickade pappan att äta eftersom det gick så trögt, men som sen fick ropa ut ett meddelande i lasarettsmatsalens högtalare om att den blivande pappan genast skulle komma tillbaks. Barnet var på väg. När HoffenPoffen väl bestämde sig för att komma ut, då gick det på tjugo minuter. Precis sådan är han. Funderar lite och sedan agerar han. Mycket spring i benen men alltid glad, vänlig och skämtsam. Glimten i ögat. Han får mammahjärtat att klappa. Om honom säger de att pappan inte kan komma undan. Han blev lik pappan, han. Åtminstone till utseendet.«

Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Timmen är sen och jag ska snart krypa till sängs. En ny bok ligger och väntar på mig på mitt nattduksbord; »Oväntat besök«, av Åsa Hellberg. Jag läste ut »Niceville« inatt då jag omöjligt kunde få kroppen att komma till ro för att sova. Och vilken underbar bok förresten. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag visste att dottern satt på tåget mellan Stockholm och Göteborg, och att hon skulle ta spårvagnen hem själv mitt i mörka natten,  att då försöka sova var omöjligt. Det är ok, intalar jag mig, det är sådan jag är. I morse skickade jag ett sms till henne för att förvissa mig om att hon kommit tryggt hem. Och när svaret kom att så var fallet kändes det gott i modershjärtat. Det spelar ingen roll att barnen är vuxna och nu har skapat sina egna familjer. Den där oron vill bara inte gå över. Men jag är noga med att inte visa den för dem.