Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Det ska beställas en tapet till ett barnrum där en liten flicka ska flytta in. Tapeten är vacker och går i dovt gröna färger med bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. Jag tyckte om den direkt jag såg den men ändå var det något inuti mig som inte ville att den där tapeten skulle sättas upp i just det barnrummet. Jag förstod inte alls min reaktion men var noga med att inte visa den. Inte förrän några dagar senare då plötsligt ett minne från min egen barndom gav sig till känna förstod jag känslan. Jag var sju år då vi flyttade in i en trerumslägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus, långt från det trygga radhusliv i Norrland vi brutit upp från. En splittrad familj med allt vad det innebär – endast den som varit där vet hur det känns. I mitt nya flickrum hade mamma hängt upp en mönstrad gardin och säkert i tron om att det skulle uppfattas fint av mig. Den var av märket Marimekko, mammas favoritmärke, och det var bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. På dagen var gardinen vilken gardin som helst men på kvällarna när jag osäker låg i min säng och hade svårt för att somna förvandlades den till något hotfullt. Mellan blad och blommor uppstod figurer som tedde sig skrämmande och jag inser att det är det som skaver inuti nu. Men då var då, och nu är nu. Den lilla flickan, mitt barnbarn, kommer att flytta in i det nyrenoverade huset tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Där spirar kärleken och där kommer naturligtvis inte den vackra tapeten att uppfattas negativt på något sätt.

Tack och lov för fredag och snart ledig helg. Här ska laddas energi. Det har gått två veckor sedan jag blev sjuk och fortfarande gör det riktigt ont i halsen när jag sväljer. Snuvan är kvar och så också tempen som pendlar mellan 37º och 38º. I natt har det heller inte blivit mycket sömn och klockan halvfem kände jag att det fick räcka med att ligga och vända och vrida mig. Nu sitter jag här framför datorn och smuttar på honungsvatten som förhoppningsvis ska ge lite lindring till en öm hals. Migränanfallet från i natt har klingat av men tröttheten börjar smyga sig på och skulle jag lägga mig nu skulle jag antagligen somna direkt vilket inte skulle bli så bra. Dags för frukost och sedan morgonpromenad med Lille M innan arbetsdagen tar sin början. Sova får jag göra sedan. Och det var egentligen inte alls meningen att jag skulle beklaga mig över mitt hälsotillstånd i detta inlägg. Det har jag gjort förut så det räcker. Jag hade tänkt mig lite bokbloggande – en bok har avslutats och en ny har påbörjats – men knoppen, kroppen och jag behöver verkligen kaffe nu.

Note-to-self:
Kortkommando för gradertecken på en Mac = Shift+Alt+K. Ska det vara så svårt att komma ihåg från gång till annan?!

Det var ett tag sedan det skrevs något här i skrivkammaren. Jag tänker att det är ok och att det är precis som det ska vara. Sedan några dagar tillbaka har jag återupptagit skrivandet av morgonsidor och det har gjort gott. Länge hade jag den rutinen som självklar och så föll den bara bort. Jag tänker att det också är ok. Det var så det det var, det var så det blev, och nu är nu. Låter det flummigt? Ja, antagligen. Men det är ok. Det också.

Det är idag åtta år sedan sonen flyttade hemifrån och den natten lär jag sent glömma. Men det berättar jag om en annan gång. Godnatt!

Note-to-self: Se upp! (Snön faller tung från taken.)

Januarisolens bleka strålar letar sig in genom ytterdörrens välvda fönster och skapar ett återsken i spegeln på vår köksvägg. Det bildar ett vackert mönster, tänker jag, där jag sitter och filosoferar med den varma kaffemuggen mellan mina händer. Så glimtar något till mitt på spegelglaset, ett avtryck från barnbarnets lilla hand. Jag känner en värme spridas också inuti mig och jag tänker att den spegeln inte kommer att putsas på väldigt väldigt länge.

Satte mig ner för att skriva en stund nu på morgonen. Kaffebryggaren är laddad och startar igång 7:00 och eftersom jag ännu inte är riktigt kurant för att praktisera någon yoga på morgonen så har jag en stund över. Händerna vilar på tangenterna och jag ska precis till att börja skriva då det dyker upp ett meddelande på min skärm. Kanske vilade de där lite väl länge, inte vet jag, men tydligen ansåg WP det för meddelandet löd:
»Du har inte skrivit något än!«
Nej, men tack för den upplysningen då. Jag är faktiskt väl medveten om det men nu kom skrivandet liksom av sig helt. Ska jag vara ärlig kanske jag inte ens har så mycket att skriva om på morgonkvisten. Men jag kan skriva om att besöksstatistiken har ökat markant de sista dagarna och att jag har mina aningar om vem/vilka som nu hittat hit. Jodå, av statistik kan en utläsa en hel del vad gäller IP-adresser mm. Bara så att ni vet.

Sängen är såld och för de slantar jag fick för den köptes en bokhylla och en sittbänk in och de står nu på plats. Fönster har putsats och gardiner har strukits och satts upp. Inte ens det faktum att det var årets varmaste dag igår fick hejdat mig. Nu är det bara böckerna som ska in i hyllorna och sedan är skrivkammaren inredd och klar. Jag tror faktiskt att jag ska slå på stort och fira med ett mingelparty. Alldeles för mig själv.