Idag är det ingen vanlig dag för idag är det barnbarnets tredje födelsedag, fast vi firade henne redan igår. Det blir nämligen lite långt att åka tjugosex mil fram och tillbaks en vardag när vi dessutom jobbat först. Men blicken vi får när hon får syn på oss, den är oersättlig. Oförställd glädje, ibland kombinerad med ett illtjut, som ibland också får denna mormor att stämma upp i det där tjutet. Ja, mycket bus och skratt blir det. Det gäller att tanka i sig så mycket som möjligt då det dröjer ett tag tills vi ses nästa gång. Vi åt tårta i form av en illgrön marsipanigelkott, med taggar av chokladflingor. Detta hade hon beställt av sin morfar och jag kan väl säga som så att tårtan var godare än den såg ut. Presenter fick hon också och som vi hade på känn blev det de svarta arbetsbyxorna med massor av  gröna fickor och hakar på som hon gladdes mest åt. De skulle på med en gång och sedan skulle skruvar läggas i fickor och hammare hakas fast. Precis som mamma och pappa har när de går omkring i huset och renoverar. Den lilla hjälper till så gott hon kan och har redan lyckats bankat med hammaren i det nylagda golvet. Rejäla märken blev det. (Föräldrarna är väl inte riktigt lika nöjda över dem som hon själv är.) När det var dags för vår hemfärd tyckte barnbarnet att morfar kunde åka själv och lämna mormor kvar men nöjde sig med ett löfte om att vi snart ska försöka ses igen. Nu är det måndag. Morganyogan är avklarad. Promenad med hunden väntar. Rutiner, rutiner och rutiner.

Det ska beställas en tapet till ett barnrum där en liten flicka ska flytta in. Tapeten är vacker och går i dovt gröna färger med bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. Jag tyckte om den direkt jag såg den men ändå var det något inuti mig som inte ville att den där tapeten skulle sättas upp i just det barnrummet. Jag förstod inte alls min reaktion men var noga med att inte visa den. Inte förrän några dagar senare då plötsligt ett minne från min egen barndom gav sig till känna förstod jag känslan. Jag var sju år då vi flyttade in i en trerumslägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus, långt från det trygga radhusliv i Norrland vi brutit upp från. En splittrad familj med allt vad det innebär – endast den som varit där vet hur det känns. I mitt nya flickrum hade mamma hängt upp en mönstrad gardin och säkert i tron om att det skulle uppfattas fint av mig. Den var av märket Marimekko, mammas favoritmärke, och det var bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. På dagen var gardinen vilken gardin som helst men på kvällarna när jag osäker låg i min säng och hade svårt för att somna förvandlades den till något hotfullt. Mellan blad och blommor uppstod figurer som tedde sig skrämmande och jag inser att det är det som skaver inuti nu. Men då var då, och nu är nu. Den lilla flickan, mitt barnbarn, kommer att flytta in i det nyrenoverade huset tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Där spirar kärleken och där kommer naturligtvis inte den vackra tapeten att uppfattas negativt på något sätt.

Hon skulle ringa till mormor, sa hon till sin mamma, barnbarnet. Hon skulle prata med mormor och sedan också med morfars, Lille M och Bodda*. Allt detta medan hon satt i gungan ute på gården. Avståndet känns ibland geografiskt långt men ett sådant samtal som detta kortar det betydligt. Att beskriva den glädje vi känner när hon kvittrande ska tala med oss alla där i gungan är svårt att uttrycka med ord. Jag kallar det för »mormorspärlor«.

Vi har varit sjuka, både barnbarnet och jag. Igår fick hon äntligen till sin stora lycka gå till Förskolan igen och idag ska jag ta mig till jobbet om än med kanske en inte riktigt så stor lyckokänsla. Frisk vill jag inte direkt kalla mig men jag jobbar på det. Främst för att få träffa henne igen, se de de där glittrande ögonen med buset i blick.

Januarisolens bleka strålar letar sig in genom ytterdörrens välvda fönster och skapar ett återsken i spegeln på vår köksvägg. Det bildar ett vackert mönster, tänker jag, där jag sitter och filosoferar med den varma kaffemuggen mellan mina händer. Så glimtar något till mitt på spegelglaset, ett avtryck från barnbarnets lilla hand. Jag känner en värme spridas också inuti mig och jag tänker att den spegeln inte kommer att putsas på väldigt väldigt länge.

Sitter inne i stugvärmen, mätt och belåten, och funderar på om jag ska ta mig en kopp kaffe och sedan gå ut på en promenad. Risken är då bara att det mörknat på ute och det kanske vore en bättre idé om jag tar mig ut först och sedan efter det unnar mig det där kaffet och ett par chokladbitar till. Fast en kopp kaffe nu efter maten skulle verkligen sitta fint. Jisses, vilket i-landsproblem. Skärpning!

I lördags tog jag tåget till dotter och barnbarn och tankade mig full med bus och kärlek i två dagar. Förhoppningsvis hjälper det till med styrka inför kommande arbetsvecka.

Jag vänder blad till mars månad i almanackan som hänger på väggen i köket och möts av det lilla barnbarnets blick. Det klickar till i mig av längtan efter henne och naturligtvis också efter hennes föräldrar. Till helgen kommer de och förhoppningsvis kommer sonen och hans fina flickvän då också. Hela familjen samlad. ❤️

Nu sitter jag vid köksbordet och äter min frukost. Tänkte mig en skrivstund i lugn och ro. Endast hunden och jag är hemma. Det är ganska mysigt det också.