Diplademian, olivträdet och pelargonerna börjar se ganska lidande ut nu. Kylan har gått hårt åt dem. Jag tänker att jag är något sent ute med höststädningen men att det ska tas itu med den i dagarna som kommer. Om det blir som jag tänkt, det återstår att se.

Dagen har bjudit på lite av varje. Nu behövs tid till eftertanke. Jag har tittat på denna måndagens program av Anders Hansens serie »Din hjärna«.  Så bra.

Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Denna dagen – ett liv. Som han sa, Farbror Melker i Saltkråkan. Vad kanske inte så många vet är att det också var de ord som var målade på en vägg hos Ellen Key. På Strand, hennes vackra hem för själen. Dessa ord har också fått en speciell plats hos mig. De tilltalar och handlar för mig om acceptans och att ta tillvara på dagen.

Min dag började med att en av mellancheferna kom emot mig i korridoren på morgonen och i förbifarten meddelade hon mig att hon bjudit på semlor till morgonfikat och att det blivit över en semla som stod i kylskåpet i personalrummet som jag kunde ta. Jag tackade artigt för det och sa att jag skulle vänta med att äta den till lunch. Då vände hon sig förvånat om och sa att jag naturligtvis fick betala för den själv. Detta har roat mig hela dagen. Jag tänker att jag kanske först kunde ha fått frågan om jag ville ha någon semla, men strunt samma, jag betalade och såg glad ut. Och semlan var god.

När jag kom hem sjönk mitt humör. Det spelades bandy ute på gården igen vilket innebär bollar som flyger högt och lågt mellan radhusen. Ibland även fotbollar. Vissa dagar har vi inte kunnat sitta ute på vår altan för alla bollar som kommit in på vår tomt, på Lille M och på oss. Kommer någon och ska gå förbi när match pågår tas det heller ingen notis om det och de små barnen som vill gunga och leka i sandlådan får snällt vänta tills spelandet slutat. Jag trodde verkligen, i min enfald tydligen, att det skulle vara slut med bollspelande och tjafs efter höstens diskussioner. Så jag ropade klämkäckt till grabbarna som spelade och undrade om de hade glömt vad som bestämts och att de  kanske kunde spela någon annanstans men fick då endast spydiga kommentarer och svordomar till svar. Jag är så innerligt trött på detta nu och känner snart att vi får flytta härifrån. Så ska det inte behöva vara. Vad är det som har hänt i samhället egentligen? Varför kan inte vissa föräldrar ta sitt ansvar och lära sina barn att visa hänsyn och respekt inför medmänniskor, och som i detta fallet en granne.

Som tur var hade jag dejt med två fina vänner på kvällen. Hembakta scones och underbart tjejsnack förgyllde ändå min dag. Denna dagen – ett liv.

Denna trötthet – när ska den gå över? Ska jag skylla på sommartid eller ett envist virus som vägrar lämna kroppen. Det är frågan det. Ute på gården leker barn, skriker högt till varandra istället för att samtala i normal samtalston. Det tror jag i alla fall att jag vet vad det beror på; alldeles för många barn redan i förskolegrupperna, och sedan också i skolan, innebär att höga ljudnivåer normaliseras. Därtill också föräldrar som inte orkar/bryr sig om att säga ifrån när det gapas och skriks ohämmat.

Ja, jag vet. Jag är gnällig. Och trött.

Hon sitter vid sitt skrivbord med en av spenatblad otäckt grönfärgad smoothie bredvid sig. Smuttar på den mellan tangentslagen. Den är faktiskt godare än vad den ser ut att vara. Snart ska hon ge sig iväg till en sammankomst. Ett möte hon egentligen skulle vilja avvara men känner att det står emot hennes principer att låta de som tror sig kunna göra som de vill få styra och ställa som de behagar. Denna gång har hon föresatt sig att verkligen försöka att lyssna och helst vara tyst. Vi får väl se hur det går med det.

Januarisolens bleka strålar letar sig in genom ytterdörrens välvda fönster och skapar ett återsken i spegeln på vår köksvägg. Det bildar ett vackert mönster, tänker jag, där jag sitter och filosoferar med den varma kaffemuggen mellan mina händer. Så glimtar något till mitt på spegelglaset, ett avtryck från barnbarnets lilla hand. Jag känner en värme spridas också inuti mig och jag tänker att den spegeln inte kommer att putsas på väldigt väldigt länge.

Det knackade på dörren sent igår kväll. Lille M tyckte att det var på tok för sent och gav ifrån sig ett rejält morrande vilket han nästan aldrig gör annars. Jag gick fram till till köksfönstret och tittade ut och fick se en man stå utanför vår ytterdörr vilket Lille M också såg och då gav han ifrån sig ett rejält schäferskall. Mannen hade en jacka på sig märkt med ”Sector Alarm” (och ja, om ni på Sector Alarm läser detta så var det på tok för sent för ett hembesök) och han såg nästintill vettskrämd ut då han såg Lille M och skyndade sig att backa mot grinden vid vår ingång. Jag vinkade och låtsades se beklagande ut och nickade mot Lille M som om jag ville förmedla att det inte var någon idé med ett besök i vårt hus för den folkilskna hundens skull. Sedan gav jag Lille M en godis och berömde honom riktigt mycket. Säljaren kunde ju inte veta att det i vår vaktliknande hund innerst inne döljer sig en liten hund med ett väldigt stort hjärta.

Jag är sur idag. En riktig surtant, faktiskt, och det trots det faktum att jag egentligen inte ens betraktar mig som någon tant. Men hellre surtant än den ”surkärring” som ställde sig utanför grinden igår och svamlade en hel massa dumheter. Nu har jag låtit det där svamlet sjunka in och verkligen tänkt igenom och över samtalet. Slutsatsen blev att nu får det faktiskt vara nog med att lyssna på sådant kvalificerat skitsnack. Den mannen och hans anhängare tänker jag behandla som luft hädanefter.

Och nu; Sudda sudda sudda sudda bort min sura min …