Godmorgon måndag! Här sitter jag vid köksbordet och klickar på tangentbordet. Morgonstund med te och yoga är avklarad. Diskat och bryggt kaffe har jag också gjort. Att gå upp när klockan inte visar på mer än 04:50 är kanske inte det optimala men har man som jag legat vaken sedan 03:40 är alternativet att ligga kvar och stirra upp i taket inget alternativ. Inte en granne verkar vara vaken. Jo, nu tändes det i köket hos dem mitt emot. De som kom hem med en liten nykläckt bebis nu i helgen. Jag undrar hur de har det. Glädje blandat med känslosvall, kanske. Åh, jag minns den där tiden. Den var både underbar och samtidigt ganska skrämmande, att komma hem med ett litet liv som vi ensamma skulle ha ansvar för. Det var stort. Det var lättare när vi kom hem med Nr 2. Nu har de båda passerat trettioårsstrecket och dottern är själv mamma sedan några år. Tiden går. Konstigt bara att inte jag har förändrats något. Hrm-hrm …

Det ska beställas en tapet till ett barnrum där en liten flicka ska flytta in. Tapeten är vacker och går i dovt gröna färger med bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. Jag tyckte om den direkt jag såg den men ändå var det något inuti mig som inte ville att den där tapeten skulle sättas upp i just det barnrummet. Jag förstod inte alls min reaktion men var noga med att inte visa den. Inte förrän några dagar senare då plötsligt ett minne från min egen barndom gav sig till känna förstod jag känslan. Jag var sju år då vi flyttade in i en trerumslägenhet, tre trappor upp i ett hyreshus, långt från det trygga radhusliv i Norrland vi brutit upp från. En splittrad familj med allt vad det innebär – endast den som varit där vet hur det känns. I mitt nya flickrum hade mamma hängt upp en mönstrad gardin och säkert i tron om att det skulle uppfattas fint av mig. Den var av märket Marimekko, mammas favoritmärke, och det var bladslingor och blommor i ett sirligt mönster. På dagen var gardinen vilken gardin som helst men på kvällarna när jag osäker låg i min säng och hade svårt för att somna förvandlades den till något hotfullt. Mellan blad och blommor uppstod figurer som tedde sig skrämmande och jag inser att det är det som skaver inuti nu. Men då var då, och nu är nu. Den lilla flickan, mitt barnbarn, kommer att flytta in i det nyrenoverade huset tillsammans med både sin mamma och sin pappa. Där spirar kärleken och där kommer naturligtvis inte den vackra tapeten att uppfattas negativt på något sätt.

Idag fyller dottern trettiotre år och jag har ringt och sjungit för henne. Jag tror kanske att barnbarnet var mest imponerad av min skönsjungande spruckna morgonröst (så har hon heller inte så mycket att jämföra med då hon bara är ett par år gammal ung). Jag funderar på vad jag själv gjorde den dagen jag fyllde trettiotre men kan inte komma på det. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg den dagen min mamma fyllde trettiotre år. Den dagen lär jag aldrig glömma. Jag var tio år och mamma och jag klämdes in mellan två stora starka flyttkarlar i deras lastbilshytt. Sedan färdades vi i ett ingenmansland (det rådde dimma nästan hela vägen) fyrtio mil söderut. Långt bort från mina syskon och min pappa, och långt bort från mina far- och morföräldrar. Vid framkomsten firade vi mammas födelsedag med mjölk och pepparkakor i en mörk lägenhet. Vi sov sedan på de madrasser som burits in, resten av möblemanget skulle lastas av nästkommande dag. Jag flyttade iväg som ett mellanbarn och kom inte åter förrän flera år senare som ett ensambarn. Kanske var det redan där min känsla av utanförskap grundlades. Den som jag kämpar så med – och emot – emellanåt. Fast vi trivdes i Skåne, mamma och jag. Ja, det gjorde vi verkligen.

Nu har jag läst ut boken »Ett hem för själen – Ellen Keys strand«, av Ingela Bendt. Den sista meningen lyder:
”Så länkade internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key samman Alvastrabygdens historia med hans ukrainska stäpplandskap sittande under den stjärnhimmel som tillhör alla.” När jag läste slutet kände jag som en rysning av välbehag. Det går inte att förklara hur berörd jag blev av boken. Förhoppningsvis kommer jag till sommaren besöka Ellen Keys Strand och själv få uppleva det fina jag läst om. Det är i alla fall mitt mål.