Diplademian, olivträdet och pelargonerna börjar se ganska lidande ut nu. Kylan har gått hårt åt dem. Jag tänker att jag är något sent ute med höststädningen men att det ska tas itu med den i dagarna som kommer. Om det blir som jag tänkt, det återstår att se.

Dagen har bjudit på lite av varje. Nu behövs tid till eftertanke. Jag har tittat på denna måndagens program av Anders Hansens serie »Din hjärna«.  Så bra.

Vi har varit sjuka, både barnbarnet och jag. Igår fick hon äntligen till sin stora lycka gå till Förskolan igen och idag ska jag ta mig till jobbet om än med kanske en inte riktigt så stor lyckokänsla. Frisk vill jag inte direkt kalla mig men jag jobbar på det. Främst för att få träffa henne igen, se de de där glittrande ögonen med buset i blick.

Det är inte ofta det händer, men det händer dock ibland, att jag går på opera. Igår hände det och jag är så glad att ha varit med om detta skådespel. Att dessutom få njuta av den vackra musiken och sången ute och samtidigt inne på en borggård på ett slott gjorde mycket till upplevelsen. Jag hade för säkerhets skull tagit med mig både varma kläder och paraply, ifall om att, men inget av det behövde jag användning för utan kunde sitta i min ärmlösa klänning ända till slutscenen.

PS. Skrivkammaren är klar. Och nog tjatat om det nu. Men … tjoho!

Sommarkvällen är ljum och ljuv. Jag sitter ute på altanen och njuter av stillhet, räksmörgås och en bra bok. Sakta dalar solen ned och försvinner slutligen bakom grannens hustak, men värmen håller i sig ändå. Snart är det läggdags och vi sover med vidöppet fönster hela nätterna igenom. Denna sommar kommer jag sent att glömma.

Det har vänts blad i almanackan och vi är nu redan inne i juli månad. Jag hinner inte med att skriva här i bloggen. Det är ok, tänker jag, samtidigt som jag känner att det är något som skaver med det. Jag ska försöka att få till mer tid för skrivandet framöver. Och ja, jag har visst sagt och skrivit det förut.

Solen skiner idag också. Jobbet väntar. Två veckor kvar till semester och kroppen skriker efter vila. Nu en yogastund och frukost ute på altanen och sedan en promenad ut med hunden. Andas …

På bloggfronten intet nytt.

Den som besökt bloggen under den senaste tiden har förstås redan lagt märke till detta. Fast när jag nu ändå är här kan jag väl tycka att jag borde passa på att skriva några rader. Frågan är bara vad jag ska skriva om?

Arbetet? Nej, inget särskilt nytt på den fronten heller.

Scener ur ett äktenskap. Nej.

Kanske om incidenten häromdagen hos CO med tjejen i kassan där. Hon som tyckte att det var viktigare att ge mig sura kommentarer än att faktiskt hjälpa mig istället. Och som jag sedan retade gallfeber på med att avsluta vårt samtal med att be henne hälsa till hennes trevliga kollega och att jag verkligen uppskattar hans alltid lika fina bemötande av mig som kund. Nej, inte det heller. Varför ägna min energi och tid åt en surpuppa.

Nu vet jag vad jag ska skriva om: Att varmrökt lax med en hemmagjord pastasallad till är infernaliskt gott. Lyckos mig som fått äta detta två dagar i rad nu dessutom.

Sa jag att jag har skrivkramp?