Lämnade idag åter boken Resten av allt är vårt, skriven av Emma Hamberg, till biblioteket och känner nästan som ett litet sting av sorg då boken nu är utläst. Jag mår så himlans gott när jag lyssnar på eller läser någon av Emmas böcker. Måtte hon skriva många fler.

Nu ska här åkas till blomsterhandel för att inhandlas en snittblomma att dekorera hemmet med. Lite yoga för kroppens skull skulle också sitta ganska bra men förrådsstädning står högst på listan med saker att prioriteras denna dag. Fast det är ju så utomordentligt tråkigt att behöva städa ett förråd för att ens komma in i det men ett måste för att få in sommarmöblerna där. Om jag inte vill köpa nya till nästa år vill säga. Vilket jag i och för sig skulle kunna tänka mig att vilja. Men, nej. Nu – 5 4 3 2 1 – sätt igång.

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det barnbarnets tredje födelsedag, fast vi firade henne redan igår. Det blir nämligen lite långt att åka tjugosex mil fram och tillbaks en vardag när vi dessutom jobbat först. Men blicken vi får när hon får syn på oss, den är oersättlig. Oförställd glädje, ibland kombinerad med ett illtjut, som ibland också får denna mormor att stämma upp i det där tjutet. Ja, mycket bus och skratt blir det. Det gäller att tanka i sig så mycket som möjligt då det dröjer ett tag tills vi ses nästa gång. Vi åt tårta i form av en illgrön marsipanigelkott, med taggar av chokladflingor. Detta hade hon beställt av sin morfar och jag kan väl säga som så att tårtan var godare än den såg ut. Presenter fick hon också och som vi hade på känn blev det de svarta arbetsbyxorna med massor av  gröna fickor och hakar på som hon gladdes mest åt. De skulle på med en gång och sedan skulle skruvar läggas i fickor och hammare hakas fast. Precis som mamma och pappa har när de går omkring i huset och renoverar. Den lilla hjälper till så gott hon kan och har redan lyckats bankat med hammaren i det nylagda golvet. Rejäla märken blev det. (Föräldrarna är väl inte riktigt lika nöjda över dem som hon själv är.) När det var dags för vår hemfärd tyckte barnbarnet att morfar kunde åka själv och lämna mormor kvar men nöjde sig med ett löfte om att vi snart ska försöka ses igen. Nu är det måndag. Morganyogan är avklarad. Promenad med hunden väntar. Rutiner, rutiner och rutiner.

Diplademian, olivträdet och pelargonerna börjar se ganska lidande ut nu. Kylan har gått hårt åt dem. Jag tänker att jag är något sent ute med höststädningen men att det ska tas itu med den i dagarna som kommer. Om det blir som jag tänkt, det återstår att se.

Dagen har bjudit på lite av varje. Nu behövs tid till eftertanke. Jag har tittat på denna måndagens program av Anders Hansens serie »Din hjärna«.  Så bra.

Vi har varit sjuka, både barnbarnet och jag. Igår fick hon äntligen till sin stora lycka gå till Förskolan igen och idag ska jag ta mig till jobbet om än med kanske en inte riktigt så stor lyckokänsla. Frisk vill jag inte direkt kalla mig men jag jobbar på det. Främst för att få träffa henne igen, se de de där glittrande ögonen med buset i blick.

Det är inte ofta det händer, men det händer dock ibland, att jag går på opera. Igår hände det och jag är så glad att ha varit med om detta skådespel. Att dessutom få njuta av den vackra musiken och sången ute och samtidigt inne på en borggård på ett slott gjorde mycket till upplevelsen. Jag hade för säkerhets skull tagit med mig både varma kläder och paraply, ifall om att, men inget av det behövde jag användning för utan kunde sitta i min ärmlösa klänning ända till slutscenen.

PS. Skrivkammaren är klar. Och nog tjatat om det nu. Men … tjoho!

Sommarkvällen är ljum och ljuv. Jag sitter ute på altanen och njuter av stillhet, räksmörgås och en bra bok. Sakta dalar solen ned och försvinner slutligen bakom grannens hustak, men värmen håller i sig ändå. Snart är det läggdags och vi sover med vidöppet fönster hela nätterna igenom. Denna sommar kommer jag sent att glömma.

Det har vänts blad i almanackan och vi är nu redan inne i juli månad. Jag hinner inte med att skriva här i bloggen. Det är ok, tänker jag, samtidigt som jag känner att det är något som skaver med det. Jag ska försöka att få till mer tid för skrivandet framöver. Och ja, jag har visst sagt och skrivit det förut.

Solen skiner idag också. Jobbet väntar. Två veckor kvar till semester och kroppen skriker efter vila. Nu en yogastund och frukost ute på altanen och sedan en promenad ut med hunden. Andas …