Ny vecka som startar igång med migrän. Det är som det är och har så varit länge. Under en alltför lång tid har jag ”stoppat huvudet i sanden” och kört på som om allt vore som det ska, tills för fyra veckor sedan då kroppen sade ifrån när inte knoppen fattat budskapet. När migränen kom inatt gick jag som vanligt upp för att ta min medicin. Klockan ringde sedan kl. 06 som den brukar göra på vardagar och jag gick upp med en liten känsla av lycka i kroppen över att det värsta trycket ändå gett med sig även om jag kände mig långt ifrån bra. Skippade yogan men fixade andra morgonrutiner som vanligt; frukost, promenad med hunden och morgonmakeup. Tittade mig i spegeln och kunde konstatera att ingen skulle kunna tro att jag varit så dålig som jag varit under natten. Och där och då kom insikten till mig – vad håller jag på med egentligen?! Jag har nyligen diagnostiserats (som det så fint heter) för stress i kombination med mina övriga besvär efter en whiplashskada. Doktorn kallade mig för en ”duktig flicka” trots mina 50+. Det gör ont att acceptera att det är som det är med mig, att vara den som inte riktigt orkar som alla andra, men det är dags att se sanningen och mig själv i ögonen nu. För om inte jag inser min begränsning – hur ska då min chef eller övriga kollegor förstå när jag gömmer mig bakom en fasad där jag ser ut att ha allt under kontroll.

*      *      *

Efter att ha ringt min chef och meddelat att jag kommer att vara hemma idag för att ta hand om mig pustar jag ut. Det kostar på att erkänna sin svaghet. Jag sätter mig och skriver det här inlägget och går sedan ut för att ta en promenad med hunden igen. Solen skiner och himlen är blå. Det blåser. Fortfarande är grönt den dominerande färgen i naturen. Jag andas …

Morgonen startas bryskt upp med migränliknande huvud- och nackvärk. En tablett är det enda som kan lindra vid det tillståndet och sedan vila för att invänta effekt. Denna dagen ett liv, tänker jag, och att denna torsdag med det utgångsläget förhoppningsvis bara kan bli bättre.

Påsken är över för denna gång. Det har varit några fina dagar, ganska intensiva, men nu är här istället tyst och tomt i huset. På min sista semesterdag vaknar jag med en migränliknande huvudvärk och ond nacke. De planer jag haft för dagen får jag lägga undan till en annan dag. Det är så det är och inget som går att göra något åt mer än att försöka att gilla läget. Klockan 11 idag på förmiddagen stod jag inte ut med värken längre utan tog en tablett och nu börjar jag att känna mig som en människa förhoppningsvis ska känna sig på en ledig dag. Solen skiner och fåglar kvittrar. Ett litet sting av dåligt samvete gnager dock i mig då det finns några jag inte riktigt hunnit med att umgås med denna helg. Samtidigt bannar jag mig själv för att jag lägger det ansvaret på enbart mig. Det borde jag inte göra, förnuftet säger mig det, men känslan finns där ändå.

Den andra dagen av år 2019 förlöpte utan några smärre problem. Dagen igår bjöd på en snopen punktering av ett främre bildäck. Pfffff … lät det som om luften gick ur. Vilket den uppenbarligen gjorde.

Nu är det slut på julledighet. Jag fortsätter med min sammanställning av år 2018 och kan konstatera att det varit många dagar med migrän, åttiotvå av årets trehundrasextiofem för att vara exakt. Vill det säga mig något? Lyssnar jag?

Migrän

Hatar’t.

Å andra sidan har jag faktiskt en nacke och ett huvud att ha ont i. Det är ju tacksamt för att tänka lite positivt men just nu känns det icke så motiverande att tänka slikt. Det gör liksom inte mindre ont för det.

Och så hamnade jag här framför datorn igen. Det var ju inte meningen faktiskt. Jag skulle ju göra Solhälsningar och låta kroppen få vakna upp i lugn takt till mjuka toner. Sedan äta frukost till doften av mannens nybakade mjuka pepparkaka. Tända några ljus framför mig på köksbordet och sitta en stund och bara morgonfilosofera. Skriva får jag göra sedan och kanske kan jag leta upp det där gamla inlägget jag skrev för flera år sedan om ”Natt till den fjärde november”. Det är arton år sedan nu …